Aftonbladet – 27 december 1847, sida 2

af oss, och derföre, enligt några vilda folkslags bruk, undviker att äta salt och bröd med oss., Vid dessa ord lade kapten Meister sin seniga hand så tungt på ynglingens axel, att den späda gestalten tycktes svigta derunder, och såg honom med detsamma djupt i ögonen. Otåligt undvikande denna forskande blick, svarade Jonas med nedstämd ton: Om herrarne fästa så mycken vigt vid mitt nekande, vore det en dårskap att längre vidhålla det. Jag vill blott säga, att jag icke blir ett godt sällskap vid buteljen; jag är för ovan vid sådana bragder. Åh, ni har många läroår qvar ännu. Gudnås! för mig har Meisters Lehrund Wandrungs-Jahre mest gått ut på inöfvandet och utöfvandet af sådana bragder., För min del, sade Edmund, saktmodigt, ehuru utan tillgjord blygsamhet, är jag ingen vän af den last, som utsläcker eller undanskymmer det gudomliga ljuset i menniskans inre. Men det gifves dock stunder, då äfven den måttligaste måste instämma i den vises ord, att vin fröjdar menniskans hjerta. Ja, det öppnar både hjerta och läppar; det framlockar och skapar snille och mod, kärlek och vänskap. Måltiden fortgick under berättelser, välgångsskålar och skrattsalfvor, hvilka dock icke hindrade ett besynnerligt ögonspel att äga rum emellan gästerna. Helena och hennes man vexlade stundom strålande ögonkast af återställdt förtroende, medan kapten Meister med en orolig misstänksamhet fixerade Jonas. Ur dennes ögon sköt en vredens blixt, som för en stund afledde värdens ohöfliga forskning och gaf yng