Aftonbladet – 27 december 1847, sida 1

SKEPPAREN OCH HANS HUSTRU ). AF EN ONÄMND. ,Hvad nu, min kära Helena, utropade Ed mund vid sitt inträde, jag tror du tar dig er sväng här, i allsköns enslighet! Hvad tar dt nu vägen? Låt mig få se på dig, din skälm -Hvad tusan, du är ju rödögd som en mört Du har gråtit! Säg fort, hvad har händt dig! Hvarför har min muntra Helena i hast blifvil lipfärdig ? Helena kunde hvarken redogöra för de obestämda och otydliga anledningarna till sin sorg, eller bibehålla tystnad. Hon svarade derföre i ångesten: Jo, jag har glömt min ljusblå silkeshalsduk der hemmal! Och derför gråter du? Du är så förtjusande dum och barnslig, min unge, att jag hade lust att kyssa dig, bara för det. Har du inga andra segel att sätta till? Se här! Finnes här icke brokiga och storrosiga, — se så, kläda de mig icke väl? Jo, du ser vacker ut, med mina halsdukar på hufvud och hals. Men de passa icke till den öfriga klädseln., Åh lappri! vs är alltid lika vacker. Men varför står du här så melankonss, Min Muntra kamrat? Du länglar visst ut igen. Nå väl, du skall få följa mig till deå rika handelsmannen, som jag nyss icke träffade hemma, och med hvilken jag har angelägna affärer tt UPpgöra. Förlåt söta Helena, du får i Morgu.! -mn LL