Aftonbladet – 27 december 1847, sida 1

krare än en barometer. Hvilka tydliga fogeldrillar och. sköna ångor af jasmin, som gunga på luften ända hit, ifrån de små trädgårdarne i grannskapet. De tala på sitt eget välförstådda språk till menniskohjertat om barndomens frid. Ack, kära Helena, sjön är härlig, Guds ståtligaste underverk; men landbacken har också sina behag, och deribland är du icke det minsta. Edmund sträckte sin arm omkring den unga makans lif, och hans blickar sade, hvad den vanliga stoltheten förbjöd läpparna att uttala, nemligen: Jag har varit lilet tvär och orättvis mot dig de sednaste dagarna; jag vill väl icke precist erkänna det, men ber dig dock om förlåtelse med denna blick, denna försoningskyss. Som Edmund kommit sent hem förra aftonen, och värdinnan eller tjenstflickan gått ut och in mest hela morgonen, hade Helena ännu icke tackat sin man för halsduken, emedan hon lå ville vara ensam med honom. Nu kastade hon hastigt den blåa silkesslöjan kring sin svanikt hvita och graciöst böjda: nacke; samt gjorle en nigning för mannen, liksom för att låta nonom beundra gåfvans skönhet i förening med pgarinnans. Kors, hvad f-n! Du har ju icke glömt den välsignade halsdukem, utropade skepparen mad förställd förvåning. Icke glömt? jo visst. Men då du var så tig och skänkte mig en ny. Jag ?. Nu drömmer du eller vill du Narras ned mig. . Jag-har min sann inte sett den blåa