Aftonbladet – 24 december 1847, sida 2

elaka lynne måste hafva en annan grund; kanske hade han ledsnat vid henne? Så plågade hon sig sjelf med tvifvel och oro, men endast vindens och böljornas suckande duo besvarade hennes bäfvande själs frågor. Se så, min gumma, jag tror du är rätt glad att vara på landbacken igen! sade Edmund, då de straxt efter landstigningen inträdde i sitt tillfälliga logis i Ystad. Hur det är,, fortsatte han, trifs hvarje planta bäst i sin naturliga jordmån. Du är ingen neckros, utan i stället en ståtlig solros, tulpan, balsamin eller pion, hvad de alla heta för slag. Just en passande komplimang af en äkta man, sade Helena småfnysande, och inom sig besluten att låta mannen helt litet umgälla sitt dåliga lynne på sjön. pVisst hade väl Jonas sagt en bättrel svarade Edmund, återfatlande i sin förra Vresighet. Jag tänker också profitera af hans sällskap, för att lära mig litet mera artighet mot fruntimmer. Du har här en värdig kaffesyster i vår värdinna, som kan inviga dig i stadens nyheter, under det Jonas och jag gå omkring lite och söka upp några gamla vänner. Ursäkta min prosaiska liknelse, om jag säger att Helena blef till mods, som om man hällt en skopa kallt vatten öfver henne. I stället att söka värdifinans sällskap, förblef hon ensam på sitt rum, närande sina tysta bekymmer. Han är mera road af Jonas än af mitt sällskepp, tänkte hon. Jonas kan vara ganska rolig, men han är så mörk, så inbunden! Gud vet på hvilka villovägar han kan leda min förr så glada, trohjertade Edmund! Ack, hvilken olycksande har inträdt i vårt hus?) Erkännande den gamla sanningen, ätt sysslolöshet närer så väl sorgliga som straffvärda tankar, började Helena förströ sig med att framtaga sina inpackade saker, för att utvälja en passande drägt för morgondagen, då de skulle besöka det tyska fartyget. Hon tog upp efter hvarandra de hvita eller kulörta kjortlarna, de