Aftonbladet – 24 december 1847, sida 2

nätta lifstyckena, de fina hvita kragarna och ärmarna, kantade med spetsar. Men ack! bur hon letade i denna vackra samling, farms dock icke. ett favoritplagg, en sidenhalsduk af himlens mest klara och ljusblåa färg. Helena hade haft den, då hon första gången var ute på en lustsegling med Edmund, innan de blefvo förlofvade, han hade funnit den vacker och liknat henne vid en hafsfru, omgifven af blåa skimrande vågor, då denna duk prydde hennes hals. Och nu var den glömd, hvilken förtret! Hon letade och vände på allt, men utan framgång. I stället fick hon i sina händer något, som hon minst tänkt på: en liten psalmbok, den hehnes fromma moder skänkt henne kort före sin död. Med en suck drog hon upp boken ur sitt granna fodral, bläddrade i den och genomgick med intresse den samling af pressade blommor, målningar, verser och dylika småsaker, som ofta göra denna bok till ett slags album, jurnal och slägtregister inom de lägre klasserna. En vacker påfågelsfjäder, den hon: fått af Edmund, låg vid hennes favoritpsalm; hon började läsa, och under denna läsning fann hennes af bekymret väckta och finkänsliga samvete ett och annat att ångra i hennes uppförande mot mannen de sista dagarne. Helena kunde väl icke erinra sig någon serskild handling, men för ett så rent hjerta är sjelfva sinnesstämningen den källa, i hvilken det älskar att se pligtens bud med himmelsk klarhet evigt återspeglade. Hon var rörd, hennes tårar flöto, hon föresatte sig att besegra Edmunds tvärhet, och i aningen om deras återväckta harmoni, deras nyfödda sällhet, gjorde hon med ungdomlig hänförelse ett glädjesprång, och svängde sig ett hvarf kring kammaren, lätt som en fågel. I detta ögonblick öppnades dörren af den återvändande mannen, som hade Jonas i sällF skap, och tycktes vara vid bästa lynne och i fullkomligt godt förstånd med den hemlighetsfulle kamraten. De hade råkat flera bekanta, och druckit ett par glas, nog för att höja deras lifsandar, utan att förmörka deras förstånd: (Forts, följer:)