Natten börjar blifva sval, sade Edmund till sin hustru. Du kan gå ner och lägga dig i vår koj; jag har för din beqvämlighets skull låtit afstänga kajutan med en brädvägg, så att du ej behöfver bli störd af någon annan än mig; god natt, Helena; få se hur du kan sofva vid det här oroliga sqvalpet. Jonas tog nu god natt endast med en gest, i det han böjde sitt hufvud ganska djupt, och lade handen mot bröstet. Sedan, liksom för att rättfärdiga denna rörelse, upptog han ur sin västfcka ett bref och började ögna deri, mest för att slippa ingå i något samtal med skepparen. Strängheten i Edmunds blick mildrades småningom, då han i tysthet betraktade sin unge föl.eslagare. Ni är bara gossen och kan beböfva hvila en stund, sade han. Gå ned i den andra kojen. Jag sköter nog båten ensam så länge., Jonas tycktes känna nog af sin förmans lynne, för att icke reta honom med krus eller långa tacksägelser. Han förfogade sig ned i kajutan, men innan hans hufvud försvann i den mörka öppningen, strålade ur de stora ögonen en blick af smärta, passion och förebråelse, som ännu är oss omöjlig att förklara. Då den nya båtsmannen inträngde i sin koj, märkte han med någon förvåning de strimmor af ljussken, som stulo sig in genom brädväggens springor, från skepparens sofrum. Förmodligen var Helena vaken. Men då han försökte att blicka in genom dessa springor, varseblef han, att hon. satt påklädd, tillbakalutad i sin bädd, med händerna knäppta och en bok nedhalkad till hennes utsträckta fot. Hon måste således hafva somnat från ljuset. Jonas beslöt ätt underrätta skepparen -om denna omständighet, samt om den på väggen befintliga springan, som borde lagas. Men innan han: satte detta beslut i verkställighet, fästade sig hans öga med forskande intresse vid den sofvandes bild. : Hon var en af Blekings döttrar; den rena profilen, det dunkelt svärmiska ögat, det blonda håret, som glänste öfver pannan, likasom när månens I I I