Aftonbladet – 24 december 1847, sida 1

O, skönare än näktergalen klingar Det strängaspel, så underbart och skärt. O, låt mig skåda dina hvita vingar; Du svan, du fogel; som så sjunga lärtl Se hvilken snäcka ses i vassen simma. — En värdig thron för hafvets majestät! Mig lockar hennes segels silfverdimma, Mig tyckes stranden bränner mina fjät. Hon vågar: lätt som tonen från en lyra, Hon sväfvar från en mossig klippas brant, Och förd af aningens och sångens yra, : Hon landar uppå snäckans purpurkant. . Det var raskt och rätt gjordt! sade Jonas. med ett tyst leende, då Helena med dessa ord slutade sången. pFlickan gjorde ett öfverdådigt språng; men då det gäller hafvets förtrollning, är intet hopp för djerft, eller hur, styrman Häger ? . Det kan så-tyckas,, svarade denne. Men äfven den djerfvaste sjöman bör med sansad blick fatta målet för sitt hopp. Han bör ha säkert fotfäste på ärlighetens grund, om han vill trotsa de afgrunder, som lura under den oförvägne.n Jonas svarade åter med ett spefullt löje:.. Jag har. aldrig tänkt att sätta på grund, Vore det ock sjelfva ärlighetens grund, som ni nyss behagade nämna. Men om det roar er så mycket att tala i gåtor, så vill jag svara på. den ni framställde, att de säkraste tåg, hvars med man vill äntra upp till lyckans masttopp; heta svikna löften, och att den öfvergifnes. hämnd träffar bastigt och skarpt, som, den nordost, hvilken nu spelar i våra segel. Detta mörka tal tycktes behaga Edmund; ehuru det förfärade Helena: Godt,: vi förstå hvarandra, menade skepparen med en halft tviflande Min. Kanske och kanske icker, hvis skade Jonas. Blott Helena hörde svaret; men hon märkte icke den dystert hotande blick som beledsagade det.