Aftonbladet – 24 december 1847, sida 1

som satt vid styret och blickade på de ilande böljorna med lugnt majestät, som en kung på sina undersåter. Sedan vände hon hufvudet litet åt sidan för att kasta en nyfiken och pröfvande blick på den nya bekantskapen. Hans profil var på en gång fint och skarpt tecknad; den något mörklagda hyn antog i månans halfdager en mysteriös blekhet, som ökades under de rika skuggorna af ett korpsvart hår. Hans purpurröda sidenhalsduk var knuten med ett visst koketteri, och hans person skulle haft ett vekhligt utseende, om icke den bestämdaste energi framstått i hvarje min af handling, oaktadt den spensliga formen. Intresserad af detta nya studium, glömde Helena taga bort sina ögon, tills den unga sjömannen återgäldade hennes blick med en lika lång och forskande. Jönas,, sade skepparen sträft; sköt hvad du här för händer och gapa icke på den vackra utsigten när det är fråga om att komma uppi vinden. Akta dig sedan att du icke blir dårad af hafsfruns lockelser; den som motstår dem tappert i början, har sedan ingenting att frukta. Så börja raskt — bala an skotet. Flytta dig längre bort, Helena; så slipper du sitta under seglet.n Mannen är vid dåligt humör i afton, och då lär väl den stackars gossen få umgälla det, tänkte Helena. Edmund brukar tycka om att jag sjunger; få se om en gammal visa kan skingra hans lynne. Med sakta, men klangfull, röst började Helena en af-sina enkla sånger. Och sköna jungfrun gångar sig på stranden, Att plocka de snäckorna små; Hon fångar dem i snöhvita handen, Men hafvets konung blickar deruppå, Han gångar uti månbelysta sundet Och börjar sakta uppå lyran slå; Af gyllne rör dess strängaspel är bundet, Och sköna jungfrun lyssnar deruppå.