Aftonbladet – 24 december 1847, sida 1

passa till sällskap åt dig, än till hjelp för mi och båten. Imedlertid kan jag ingenting säga det är första resan vi göra tillsammans. Må hända behåller jag honom, om pojken är rask och om han icke behagar dig för litet eller föj mycket — lagom är det bästa i verlden, He: lena. Se icke på vår nya matros, jag förbjuder dig det vid minnet af finnkärngens spådom. Dessa ord skulle vara skämtsamma, men utsades med en omedveten stränghet, så främ: mande och kall, att den unga hustrun frös til dervid och drog den fladdrande hvita hufvudbonaden längre ned öfver sin bleka panna. De anlände snart till en hamnbrygga, dei båten hvilade på de månbelysta böljornas : silfverskum, så lätt och drömlikt, som en sofvande ungmö på en ejderdunsbädd. En mörl skepnad sysslade dernere, men sprang upp: på bryggan vid parets ankomst. Ett kort goc afton vexlades mellan de tre, hvarefter Ed: mund sade: Vinden är god; det har friskat upp på de sista tio minuterna. Låt oss icke förlora tiden. Han steg i båten. Hustrun, ovan vid de galanteri, som beskyddar och missleder qvinnans steg uti den högre samhällsklassen, äm nade utan hjelp följa sin man; men i detsam: ma hennes fot vidrörde båtkanten, vidrörde: hennes lif af två stödjande händer; och lät som en vindfläkt lyfter en våg, lyfte den främ mande sjömannen sin börda i båten. Helen: kände härvid en ofrivillig förskräckelse; de tå och linor, som slamrade kring hennes fötte och berörde hennesskuldror, förekommo :hepnne som snaror och kedjor, hvarmed osedda fi ender omgåfvo henne. Ändtligen fick hon behålla sin anvista plats liksom tågen stilla svängde i bugtiga linier syntes den smala fåran efter farkostens köly-lil ett silfverband, slingra sig i månskenet. Helena betraktade med en viss stolthet sin man