Aftonbladet – 24 december 1847, sida 1

SKEPPAREN OCH HANS HUSTRU: AF EN ONÄMND. I. På en sluttande strandväg syntes tvenne personer vandrande, mellan grupper af de härliga bokar, hvilka försköna den blekingska kusten, och hvilkas toppar speglade sig 1 hafsvikens darrande vatten; men på andra sidan om de sakta gungande löfmassorna framskymtade i spridda taflor den täcka staden Carlshamn, redan insvept i sommarqvällens genomskinliga skymning. Den ena vandrarens, eller rättare sagdt, vandrarinnans blick, återvände ofta mot höjdens omvexlande bilder, men endast för att med egandets förkärlek stadna vid en anspråkslös, ljusmålad byggning, hvilkens fönster ännu skimrade i den döende aftonrodnaden, fast månget af de ståtligare husen mulnade under färglösa skuggor. Så besöker ofta en himmelsk glans af kärlek och fröjd den ringes, dygdiges, blygsamma öga, under det att den sjelfkloka storheten, bedårad af villande sken, vänder sig från det gudomliga ljuset och sjunker i nattens mörker! Jag vet icke om den unga Helena tänkte allt detta vid afskedsblicken på sitt hem; hon var en enkel varelse, en rask och välmående skeppares lyckliga hustru, utan annan filosofi, än den, att handla ärligt och vara lugn, då hennes lefnads styre hvilade i mannens eller rättare Försynens hand, hvilket för hennes saliga enfald syntes ungefär detsamma. Nå väl, hustru, började skepparen Edmund, du har fått aim vilja fram; du får följa mig på storbåten till Ystad, der jag skall aflemna Jasten åt den tyska kaptenen. Hade det varit fråga om att trotsa tullbevakningen, så hade du väl icke så lätt öfvertalat mig. Nu är det blott fråga Om att trotsa elementerna, men äfven då är det icke så roligt att hafva qvinnor med,