Aftonbladet – 24 december 1847, sida 1

som sitta i vägen för en, och äro rädda om det stänker litet salt vatten på dem., Helena blickade leende på sin man, utan att låtsa märka den skenbara kärfheten i hans ton och sätt. Som barn hade han lekt med Wetterns nyckfulla vågor; hans sinne egde den raska och muntra djerfhet, som utmärker den vilda naturens älsklingsbarn; men ett drag af mjeltsjuka beskuggade stundom denna öppna själ, så lik ett af hans hemorts kuperade och ståtliga landskap. Hans gestalt var vig och kraftfull; ansigtets stolta, kanske nog buttra uttryek, förmildrades af en klar och vacker blick, som blef ännu klarare och vackrare, då den sänktes på hans följeslagarinna. Edmund,, sade denna, du kan icke förebrå mig att sakna mod; jag är aldrig rädd då du är med, Likväl måste jag bekänna, att jag alltifrån min barndom haft en hemlig fruktan, icke just för hafvet, men för dess vilda söner. En 80-årig gumma på ett finskt fartyg spådde mig en gång, att en man i sjömansdrägt skulle bringa mig olycka och förderf; förlåt mig, kära Edmund! men jag har ofta med en obegriplig vedervilja gått baklänges för dessa tjärluktande, barska figurer, :som du finner så ovärderliga. Då har du väl också känt denna vedervilja för mig? ; Aldrig, Edmund! Det är besynnerligt, att om du vore aldrig så nersölad med tjära, känner jag intet deraf. Nej, den vedervärdiga lukten förefaller mig då endast som blomsterångor; men den motvilja och fasa. jag nyss nämnde, har något vidskepligt uti sig; Jag skulle kunna känna den för den finaste engelska styrman. Men säg mig, Edmund, hurudan är den nya båtsmannen, som skall följa oss till Ystad? Ser han mycket otäck ut, så har jag inte roligt af hela resan.n Hå, ingen fara. Det är en välkammad, helgdagsklädd pilt, som jag fruktar bättre skall