Aftonbladet – 22 december 1847, sida 7

2 58 J PI UITSDIUTR VI IYSIVUCTR UTILVLISILTCECT 9 heldst då behofvet af nya professioner synes vara så mångfeldigt, att den kongl. propositionen icke ens tilltror sig att angifva eller bestämma den vetenskapstron, som i första rummet anses böra erhålla en egen representant vid universitetet genom den föreslagna nya professionens inrättande. Insändaren finner sig häraf föranlåten att till allmännare begrundands framställa ett försl:g i detta afseende, som under de sednare åren utgjort eit med lifligt intresse omfattadt samtalsämne inom enskilda akademiska kretsar ) och som tiil och med lärer, efier hvad men från tillförlitlig källa har sig bekant, af en professor blifvit frametäldt inom det akademiska konsistoriet vid öfverliggningarne rörande de anslagsbehof, hvilka konsistoriet borde i underdånighet anmäla hos Kongl. Msj:t, ehuru det icke lyckades för sig viana konsistoriets pluralitet, hvilken föredrog inrättendet af nya professioner framför upphjelpandet af redan förhandenvarande tilistymmelser dertill, och säges hafva föreslagit inrättandet a icke mindre än 3 eller 6 sådana, isynnerhet för praktiska vetenskapsgrenar. Det ifrågavarande försl:get afser afbjelpandet af den nämnda bristfälligheten på ett, efter ins:3 och fleras förmsenande, ganska enkelt och ändamålsenligt sätt, hvilket dessutom icke korsme att medföra på långt när så stora kostnader lör staten, som det af konsistoriets pluralitet omfattade och i kongl. propositionen frsmställda förslaget att afhjelpa densamma genom inrättandet af en ny profession förhvarje vetenskapsgren, som kan anse: af en eller annan anledning fordra sin egen och särskilda lärare vid universitetet: det grundar sig nemligen på jen reorganisation af den akademiska adjunkturen, i Iikbet med hvad som redan längesedan genomförts vid de tyska universitetern2, och I söker derigerom bereda utväg till en fullständigare representation al de vigtigare vetenskapsgren vne inom nupiversilets-undervisningen, än Isom för närvarande äger rum, utan att derföre vilja betunga staten med någon särdeles stor tillökning i anslaget för universiteterna. Det är en allom bekant sak, att vid våra universiteter förefinnas trenne läraregrader: docenter, adjunkter och professorer, hvaremot vid de tyska universiteterna numera icke finnas några adjunkter, utan dessa äro förvandlade till extra-ordinarie professorer, hvilka hafva sig ålasgd en bestämd förpligtelse att, i likhet med och vid sidan af de ordinarie professorerna, offentligen föreläsa öfver och vid universitetet upprätthålla hvar sin särskilda vetenskaprgren. Villa man nu vid våra universiteter företaga samma reorganisation af den akademiska adjunkturen, som vid de tyska universiteterna visat sig medföra så stor vinst för universitetsundervisningens fullständigare omfattning, d. v. s. en omrskapning af den akademiska adjunkturen till en extra-ordinarie profession, med densamma åtföljande skyldighet att offentligen föreläsa öfver någon viss speciel vetenskapsgren, hvilken den ordinarie professorn icke kan medhinna stt offentligen föredraga eller hvilken, till följe af sin numera vunna större vigt inom universitetsundervisningen, fordrar en särskild lärare, så skulle man på ett mycket enkelt och ändamålsenligt sätt kuona bereda en, åtminstone: i jemförelse med det nirvarande förhållandet ganska fullständig representation vid universi tetel af de särskilds vetensk:psgrenarne. Dessutom är en slik reorganisation af den akademiska adjunkturen, hvars innehafvare för närvarande äro anställda endast såsom ett slags extra biträden vid förefallande tjenstledigheter eller andra tillfälliga behof, utan någon egentliz ordinarie föreläsningsoch tjenstgöringsskyldighet, om icke den på sednare tider tillkomna skyldigheten att examnera i studentexamen så skall anses, äfven i flera andra afseenden af behofvet påkallad. Så t. ex., för alt nämna ett bland de många, äro flere professioner och i synnerhet de, hvilkas vetenskaper ingå uti embetsmannabildningen, så öfverhopade och nedtryckta af examinationsbestyret, att äfven en delning af dessa göromål mellan tvänne personer, en ordinarie och en extra ordinarie professor, skulle gifva hvardera en, jemte den offentliga föreläsningsskyldigheten, ingalunda de vanliga göromålen vid andra professioner understigande tjenstgöring. Att de nuvarande innehafvarne af den akademiska adjunkturen icke ogerna skulle underkasta sig den tjenstgöringsskyldighet, som af den föreslagna reorganisationen af densamma blefve en följd, torde så mycket heldre kunna förutsättas, som derigenom för dem öppnades tillfälle till en vida angenämare och för det vetenskapliga intresset mera tillfredsställande verksamhet, än den de under närvarande förhållande hafva sig anvisad, och utsigten till erbållandet af en för deras nödtorftiga bergning ingalunda vbehöflig löneförböjning. Universitets-undervisningens ändamålsenliga ordnande på omförmälda sått skulle kunva verkställas utan annan eller större omkostnad för staten, än den lönetillökning, som billigheten torde föreskrifva och hvars ungefärliga belopp är Jätt att beräkna, om man antager den nuvarande högre adjunktslönen såsom norm och fråga således endast uppstår om ett tillskott af staten, hvarigenom de nuvarande lägre adjunktslönerna kunna förhöjas till likhet med den antagna normen; och i sammanhang bärmed må nämnas, att den sålunda föreslagna lönetiliökningen ssulie ifrågakomma endast för å:la adjunkturer, då de öfriga redan innebafva den såsom norm antagna högre adjunktslönen, med omkriog 300 rdr bko för hvardera ), eller med tillsammans 2400 rdr bka, d. Vv. 8. samma summa, som erfordra2 för inrättandet af en och en kalf ny rrofession. AA fas talar här och i dat fälianda am Iacenla ani