pel Nu har jag behof af ett råd och et exempel, och derföre vågar jag vända mig til ers majestät. Konungen: Nå väl, tala, don Albuquerque. Albuquerque: Som jag känner det brott hvarför grefven är anklagad, önskar jag vet: hvad straff hans konung bestämt öfver honom Konungen: Men hvad kan det då röra dig! Albuquerque: Jo, ty jag har en dylik oförrätt att hämnas, och när jag vet hur ers ma Jestät beslutat i sin sak, kan jag så mycket lät. tare besluta i min. Konungen: Din sak? En lika oförrätt? Hu du glömt hvilka vi båda äro? Och vågar dt ljemnföra . a I Albuquerque: Ett namn, sådant som mitt namnet på en slägt, under sekler pröfvadt i er: förfäders tjenst, en heder, som vi ifrån far til son bekräftat med vårt blod på era slagtfält denna heder utan fläck vågar jag jemföra met en konungs heder, och tror att ingen monark skall deraf finna sig förnärmad. Konungen: Don Albuquerque, tag dig til vara! Skymfen är olika, men straffet kan bl dika. Jag har redan i natt underskrifvit er dödsdom. Albuquerque: Ers majestät kan få tillfälle att underskrifva ännu en, men hör mig först I natt, senjor, vid en eldsvåda, som måhänd: kunde vara en tillräcklig ursäkt, har den kung liga etikelten blifvit förnärmad; en yngling föga mer än ett barn, har begått felet, har å dr agit sig den farliga misstankan för en obe. tänksam dröm. Han blir straffad, och det ä1 billigt, och det är inte öfver gossens oförståndiga dröm jag klagar. Men mitt sår är dju. pare, min skymf omätligt större. Konungen: Hvad säger du? Albuquerque: Den man, som förolämpat mig är densamme, åt hvilken jag skulle förtrot jvården om min heder, emedan jag och de min: (aldrig förnärmat hans. Det är samme man