Aftonbladet – 22 december 1847, sida 1

TRE FO TRADE EO TESTA EE rt TE ARNE I allt fall hafva vi uti den sålunda tillvägabragta tryckningen ett nytt lyckligt bzvis på den kraft, som associationsandan förmår tillvägabringå. Aftonbladet skall troligen mellan helgdagarnap äfven för sin del söka förskoffa sina läsare det nöjet, att läsa br Rääfs anförande, medelst dess reproducerande. Under tiden anse vi oss böra tillägga en liten, vid berättelsen i lördagens postskriptum angående samma dags plenum, ulteglömd omständi het vid diskussionen hvilken kan tjena ati ådagalägga hr Rääfs skarpsinnighet alt argumentera. Bland hr Röäfs anmärkningar förekom bland annat äfven, att den nya strafflagen skulle vara illa redigerad. , Hr Akerman (landshöfdingen) yttrade i anledning häraf, att ban, på grund af den erfarenhet han haft såsom domere, ansåg sig böra yttra — utan att förringa de stora förtjenster af korthet och språkets korrekthet, som gamla lagen äger — att han likväl många gånger varit villrådig om rätta meningen af åtskilliga lagbud deri; men en sådan otydlighet hade han alls icke funnit i den nya. Härpå svarade nu hr Rääf, att det väl är sannt, att man ofta får fundera länge på den gamla lagens mening, men när man fioner den, så står den också tydligoch klar framför en; då deremot i den nya lagen icke är någon mening alls. Detta yttrande stod för öfrigt i sammanhang med en anmärkning, som hr Rääf gjort vid ett ställe i nya lagen, som handlar om uppbördsman, hvilken söker dölja balans medelst veterligt origtiga verifikationer. Utirycket veterligt origtig ansågs nu vara en så stor synd, att det föranledde en lång diskussion, deri hr Rääf understöddes af hrr v. Hartmansdorff och Printzenskotid, i serskilda anföranden, hvilka åter besvarades af andra, till och med af hr justitieministern, så att denna diskussion säkert kostar staten i protokollstryckning lika mycket, som resp. subskribenterne få betala för hr Rääfs diktamen. Oss vill det synas, att om den nya strafflagen ej har värre synder på sin chapitre, än nyssnämda ordställning, så bör den kunna begå sig. Hr Rääf, som har så sior böjelse att klippa den nya strafflagen, betöfver ju blott taga en sax och klippa bort ordet veterligt på det anmärkta stället, så är allt bra; och en sådan Rääf-sax kan ju vara bra att hafva till bands vid flera tillfällen. P. S. Sedan detta skrefs, är hr Rääfs anförande redan i dag utdeladt.