Aftonbladet – 18 december 1847, sida 2

och mer finner en dylik förmedling icke blott vara verkställbar, utan tillika utgöra det högre och bättre målet för konsten i och för sig sjelf. KNUT. POETISK KALENDER AF WILH. VON BRAUN 413848. Man må säga hvad man vill om Wilhelm von Braun, så är han i alla fall den gladaste, den roligaste och kanske den qvickaste af nu lefvande poeter. Ett fel, hvilket man ofta och med skäl förebrått hans sångmö, och hvilket ban, såsom hennes målsman, icke heller nekar för, är att hon i salongerna gjort sig rekommenderad för en någongång nog sjelsvåldig frispråkighet; ty när kon kommer i sitt muntra lynne frågar hon icke alltid efter om ett eller annat uttryck är något obeslöjadt, blott det är träffande. Men emot detta fel, som genom några få styckens uteslutande skulle försvinna och som ganska litet förekommer i den här förevarande samlingen, stå på andra sidan stora förtjenster; en omsorg om språkets renhet, en ledighet och otvungenhet i versifikationen, hvilka kunna rekommenderas till studium för våra yngre författare i allmänhet och som påminna om fru Lenngrens arbeten; en styrka i det komiska, som icke någon af våra skalder haft sedan Wadman cch Bellman, samt en djup känsla och ett varmt hjerta, som slår under den i allmänhet muntra och sorglösa ytan och ofta gilver sin tillvaro tillkänna, samt ej sällan frambryter i uttryck af starkt vemod, fastän utan anstrykning af fosforistiskt pjunk. Dessa egenskaper jemte klarheten i tankarna och skönheten i formen (hvilket är oberoende af det tillsälliga sjelfsvåldet i uttrycken) har också förskaffat v. Brauns dikter en större popularitet än åt någon snnan afvåra samtida poeters, sedan mästarne Tegner och Wallin gått ifrån oss, (likasom Franzen, hvars lyckligaste skaldeperiod dock ligger längre tillbaka i tider); och detta sista arbete, Knut, står i det hänseendet icke efter, utan i det hela snarare framför sina äldre syskon. Många stycken deri, hvaribland vi nämna Emilie Högqvist, Bättre stunder, En tafla utan ram, utmärka sig för stor poetisk skönhet; Min högsta önskan för närvarande är en blandning af humor och vemod, som kan ställas vid sidan af det förut bekanta stycket: Mitt porträtt, hvilket var infördt i Nordstjernan. Till författarinnan af Kusinerna är en qvick, men emot en dame nästan bitter replik på ett omdöme, som rämnde författarinna i en af sina skrifter haft om von B:s arbeten, och hvilket nu gifvit vår författare anledning att taga hofmarskalken von Beskow i försvar emot henne. I Förberedelser till strid är förf. redan ute på det hala, men utan anstötlighet; Lika mot lika är deremot nog mustigt. En Svensk herdinna är ett nattstycke af mycken styrka, hvari en utsvulten torparpigas belägenhet under vallgång i skogen målas såsom motstycke till de vanliga Jjufva herdeidyllerna. Hanka är en fantastisk folksaga, ganska originell, cch Napoleon början till en berättelse på prosa, i hvars fortsättning förf. ämnar nedlägga åtskilliga minnen från kadettlifvet på Carlberg under de iår, då ban vistades derstädes. Dessutom flera stycken af rent komisk effekt. Vi välja här till utdrag ett stycke af det rent lyriska och ett af det satiriskt komiska slaget, hvilka båda säkert skola behaga läsaren: EN TAFLA UTAN RAM. Om du frågar mig: hvad är det skönsta, Som jag hittills skådat här i lifvet? Är det någon Rafaels madonna, Der han lockat himlen ned på duken? År det Taglionis attityder, Eller något skepp för fulla segel? Ar det...? — Ack, nej! intet af allt detta! Färger äro ett, men lif ett annat, Och hvad är väl konsten mot naturen? Dock, jag vill din fråga nu besvara: Osedd sjelf, en herrlig sommarmorgon, Då hvar fågel stämde upp sitt jubel Och hvart blad utaf juveler blänkte Och den friska, lena vestanflägten For, balsamisk, genom öppna fönstret, Föll mitt tjusta öga på en moder, Blomstrande och skön och sjuttonårig, Som stod lutad öfver lilla vaggan, Hvari förstlingen af hennes kärlek Slumrade i helig frid och oskuld. Svarta lockar öfver elfenhalsen Flöto ned och höjdes, sänktes åter Af en barm, som ifrån knopp till mognad Bringad var af solen — moderskärlek; Denna sol, som lyser barnaåren Annu ljufvare, än den på fästet... Och hon stod der uti all sin fägring, Hon, nyss sjelf ett barn, men nu en moder Och betraktade sin lilla afgud... Och med hvilken blick!!! Att den beskrifva Mäktar icke något språk på jorden, Kan ej någon pensel återgifva. Fullt af eld var ögat, men den elden Var ej jordisk, var så ren som glansen, Hvilken utsår från Gudfaders spira.