Aftonbladet – 16 december 1847, sida 6

Neta Nell atskllllga Cetsapma pabördade anförenden cch slutsatser, ba vi nödgats punkt för punkt genmäla repliken. Det är icke derföre Red:s mening att begära, det hvarken den vidlyftiga skriften eller de lika vidlyftiga noterna skola blifva allmännare lästa, ty vi måste erkänna, att båda delarne icke äro serdeles intr:ssanta för den större publiken, eller 2ndra än dem, som vilja mera specielt följa med detta ämne; men Red. bar ansett sig hejlre böra belasta ett bihang med denna slutpoleraik i frågan, än utsätta sg för den misstankan, från br C:s sida, att vi sökte undertrycka bans anförande af farhiga för de skäl, det kunde innehålla. Repliken följer: Till Redaktionen af Aftonbladet! Som den vidlyftiga recension Aftonbladet för den 29 nästlidne Oktober samt den 2 och 5 dennes meddelat öfver den af mig utgifne afhendling om Filantropi cch Skyddsförenirgar m. m., tydligen ådagalagt, att tit. arser ämnet vara för det allmänna af största vigt, så vågar jag hoppas, det tit. icke skall vägra att i tidningen lemna plats för följande erinringar och beriktiganden, helst det för sjelfva saken otvifvelaktigt bör vara nyttigt, att striden emeilan de olika åsigterne verder till slut utkämpad, så att den opartiskt tänkande allmänheten må kunna klart inse, hvilkendera af de hvarandra motsatta åsigterne det är, som i tillämpningen befrämjar samhällets väl, antingen den af mig förfäktade, enligt hvilken det icke, utan att skada sambället, går an, att lemna stirre bjelp och bistånd åt brotlslingen, än som scmtidig! jemväl keredes Öt cen oförvitlige — eller den af Skyddsföreningen tillämpede — enligt bvilken det anses vara för sam hället nyttigt att uteslutande och isoleradt åt brottslingen lemna sådan bjelp, som hvarken är beredd eller samtidigt beredes åt den oförvitlige. Men finner hiörof, att förf. fortfar stt försvera den orimliga satsen: att, emedan men ej kan rädda alla, som äro i behof af bjelp, fir man ej räcka en bjelpsam hand åt dem, scom kunna räddas — emedan de varit brottslingar! Derföre att icke staten och kommunen bereder arbete och bjelp åt den oförvitlige rödlidsnde, så är det, erxligt författarens tanke, skadligt att Skyddsföreningen, ett litet samfund menniskovänner, egnsar sin vird och bjelp åt dessa olyckliga, som just derföre äro i behof af en dylik omvirdn:d, att återvägen tll samhöllet är dem de facto siängd, ehuru den de jure anses vara öppnad, när föngelsets dörr blifvit det; så vidt ej samma Skyddsförening samtidigt bereder bjelp äfven åt den oförvitliga. Är det väl nu, efter br Cederschiölds mening, skadl.gt för fångarne, att det gifs ett sällskap, som hufvudsskbgast erbet:r på att återföra dem till redlighet cech dygd? Nej — men han tror att det är ekadligt för de oförvitlige, som icke bjelpas af samma sällskap. Huru skall pu detta förstås? Jo, när de märka att de som begått brott njuta denna omvårdnad, skola de ej finna sin uträkning vid att längre gå den redliga väger, uten kasta sig in på brottens bsna — för ait komma i åtnjutande af Skyddsföreningens omvårdnad! Då nu fåpgarne uti häktet erdast komma i åtijutande af en andelig viid af Skyddsföreningen, så kommer fängelselfvet icke att genom dess inflytande bbfva i msterielt hänseerde annorlunda eller mera eftersträfvansvärdt än förut, och således. exister:r redan nu ech har i alla tider existerat denna samma farar, hvarom förf. talar, elier ock är den blott ett inbillningsfoster, som ej äger någon motsvarighet i veriligheten. Är det nu en senning att häktenas tillvaro verkligen medför en sådan fara, eller stt den på allt utblottade, hellre än att förgås af elinde, sköoll föredraga stt genom brottet blifva delsktig af de wviltor, staten bestämt för fången, så lär icke Skyddsföreningens verks:mbet göra hvarken till eller från i den scken, emedan häktena kädsnefter, som hittills, i alla höndelser måste ee bjuda denna frisied för de olyckliga, som möjligen kunna söka den. För att nu undanrödj: derna fars, gifs naturligtvis blott 2:ne utvägar: sntingen att utdöma och 12se1a häktena, eller låta saken hafva sin gåpg tills samhället finner sg iståndsatt sit gifva nödigt bistind åt alla, som äro i bebof deraf. Att supplgera staen i detta fell är, såsom vi redan visat, en om jlighet för Skyddsföreningen, då den deremot med framgång ken verka på ett inskränpktare fält, som icke öfserstiger dess krafter. Men stt denna verksamhet, eller lösgifne fångsrs handledning cch hjelp m. m., skulle kunna skada de oförnuftigas moralitet är, på skäl vi ru infört, en så ormmlig ferhågr, att vi beklaga att den fonnit en epböpgsre i br Cederscbiöld, om hvars varma irt:esse för samhällets väl vi icke hysa något tvifvcl, men som i följd af denra irring sträfvar åt om folsk ristning. Recensenten börjer med att lögga mig till last bvad jeg uti afbandlingen yttrat angående lättsinnighet och lycksökeri, samt bristande recbarbet och sanningskärlek; och ber jeg i anledning ceraf ansett mig härmedelst töra förklara, det jag varit så mycket mer öfvertygad om rigtigbeten at hvad jag i sfscende härå ytrat, som det föresväfvat min inbillning och mitt minne, att de af mig härom uttalade åsigter fullkomligt öfverensstämde med dem, jag under en lång följd af år funnit i Aftonbladet framställda. Ingenting skulle dock för mig kurna vara kärare, än om jeg misstegit mig så väl uti mina egne åsigter bärutinnan, som i afseende på dem jag trott mig tillförene bafva funnit af tit. framställde, och att verkliga förhållandet vore sådant, som tit. nu uti recensionen uppgifver, eller att kärleken till sonning och redlighet reden vunnit ett sådant insteg kos massan af folket, att den nu mera helgar sina krafter i sann gers, ridlarhetrs och tätvisans tjenst; — ty isådant fallskulle ju brottsligbeten af sig sjelf snart försvinna och alla OL... If TR FO SLE4 TIA SER Tr a