Aftonbladet – 16 december 1847, sida 2

fadrid, utnämnde honom kungen också till gurernör i Catalonien. Mediana: Det är sannt; men just då han emnat Madrid, för att bege sig till sin post, olef han öfverfallen och mördad af banditer. Jag känner den historien. Albuquerque: Säg: den dikten. Ni är bedrasen, unge man, liksom alla andra, och det finns blott en enda person, som kan säga er sakens verkliga sammanhang. Den som mördade grefve Mediana, var inte en bandit — det var en gift man, som ville hämnas. Mediana: Store Gud! Ni måste säga mig hans namn, hertig. Albuquerque: Tålamod bara. Er far hade på någon tid blifvit dyster, tankfull... han hade för första gången en hemlighet, som han dolde för mig, och den hemligheten beherrskade så hans sinne, att han stundom inte rätt visste hvad han gjorde. Ändtligen en dag... hör väl på nu, Mediana. Mediana: Jag förlorar inte ett ord af er berättelse, hertig. Albuquerque: En dag, på en kunglig jagt; då drottningens häst stegrade sig, störtade er far fram, och, ehuru: faran inte var särdeles hotande, ryckte han drottningen ur sadeln, fattade henne i sina armar och lade henne ned på marken. Dagen derpå, när alla mennisko! talade om händelsen, som några kallade en förvägenbet, andra till och med ett majestätbrott skyndade Mediana inte att urskulda sin djerfhet, utan infann sig obetänksamt på hofvet med ett band i värjan, som man trodde sig ha set! falla från drottningens klädning. Olyckligtvis