Aftonbladet – 13 december 1847, sida 6

tt inte märka att det finnes en hemlighet oss :mellan. I Sidonia: Behagar ers majestät komma ihog, utt ni synts beständigt sorgsen, men ändå vägrar att säga mig orsaken till er sorg? Drottningen: Om du hade gett mig exemplet! uf öppenhjertighet .. Sidonia: Akta er, senjora, ni tillstår annars sjelf, att ni. också har era hemligheter. Det kunde göra mig nog djerf att våga en gissning. Drottningen: Nå, jag tillåter dig att våga den, jag är nyfiken att höra, hur långt din inbillning kan hänföra dig. Sidonia: Som ers majestät befaller då. Jag tillstår, senjora, att om jag sute på en thron, så skulle jag bland hoffolkets högljudda dyrkan inte utan välbehag erfara den sanna, men blyga vördnad, som af någon enda ägnades mindre åt drottningen än åt qvinnan. Jag skulle tycka, att min värdighet vore allt för långt skiljd från jorden, om hon inte kunde hinnas af en enda kärlekens blick. Jag skulle inte vredgas deröfver, ehuru det vore mig omöjligt, att unna en sådan kärlek en skymt af hopp eller uppmuntran, och jag skulle inte hata den som hyste en dylik känsla, framför allt om jag i hans person, i hans för tjenst, i hans snille fann någonting, som närmade honom till mig. Drottningen: Tyst, tyst, det var han! (de stiga upp). Sidonia: Han, som i går afton, straxt efter skymningeu ... Drottningen: Ja, ja, och nu Sidonia, har du inte rätt att längre dölja för mig din hemlighet. Sidonia: Men ers majestät, jag måste ju först gissa . Drottningen: Och du vill att jag skall göra detsamma? Nå väl, jag bör då tillstå, att jag ofta tänkt att du måste ha något högst gällande skäl att föredra Herreras enslighet framför mitt hof, efter som det har behöfts befallning af mig för att rycka sig derifrån: Sidonia: Senjora . .