Aftonbladet – 13 december 1847, sida 6

Drottningen: Att det var en annans fel, inte litt, min stolta Sidonia, som kom dig att slå ed dina ögon så ofta de mötte mina, och jag ar trott, att du skulle vara mindre tystlåten, tt du skulle snarare förtro dig åt din vän, m inte vännen (med en suck) just vore konunsens gemål. Sidonia: Ers majestät vet då... Drottningen: Jag vet allt, min bästa heriginna. Sidonia: Och anklagar ni mig min drottning? Drottningen: Jag beklagar dig! Sidonia: Då måste jag förklara mig för ers majestät, ty om ni kunde misstro mig... Drottningen: Otacksamma, när jag skänkt lig hela mitt förtroende! Sidonia: Då är det för min man jag måste bönfalla hos ers maj:t. Ni känner hans stolta, men lättretliga karakter och hans böjelse för skämt. Han älskar mig och just derför darrar jag för honom. Drottningen: Vänta, du påminner mig något. I förmiddags, då jag trodde mig träffa kungen här i salen, hörde jag Olivarez tala med en af sina förtrogne — det var just den, som hertigen duellerade med här i parken — han gaf honom befallning att arrestera någon. .-. Sidonia: Hertig Albuquerque? Drottningen: Jag fruktar det, ehuru jag inte med säkerhet hörde namnet. Sidonia: Det skule ministern inte våga af egen drift. Slaget kommer högre ifrån. Drottningen: Från kungen, menar du? Sidonia: Det ges ett medel att erhålla visshet i det fallet. Drottningen: Hvilket då? säg fort! Sidonia: Det vore att underrätta kungen om, alt hertigen ska bli fängslad. Kommer inte befallningen från honom, så ska han hindra verkställigheten; men tvertom ... Drottningen: Det är godt; jag ska tala vid kungen och du varna din man. Sidonia: Ack, hvad jag tackar er, senjora! (Drottningen går.) 4 (Forts. följer.) 7