Aftonbladet – 13 december 1847, sida 2

Albuquerque: Ett ord, senjora; ni tror då verkligen att det är drottningen, som kallat er hit i dag. Å Sidonia: Ja, efter som brefvet var af hennes hand, så har jag haft den enfalden att tänka något sådant. Albuquerque: Då misstar ni er; det är kungen, Sidonia: Och om så vore, tror ni verkligen att det intresserar mig? Albuquerque: Låt oss tala öppet, senjora. Kan ni verkligen vara okunnig om att konungen af Spanien och båda Indierna är kär i er ända till ytterlighet? Eller siger jag er härmed något nytt? Sidonia: Ar det först i dag ni har märkt något dylikt? Albuquerque: Det gör ingenting till saken. Men hvad jag tror mig veta är, att ni ännu inte hunpit så långt, att ni delar hans upphöjda känslor. Sidonia: Hvem, kan veta likväl? Albuqerque: Ajo, då skulle ni inte tala så. (Sidonia ler.) Ni är verkligen ett besynnerligt fruntimmer, fru hertiginna. Sidonia: Och ni en mycket orättvis man, min hertig. : Albuquerque: Orättvis för det jag vill varna er för en hotande fara? Sidonia: Ni tror då att jag är den enda, som hon hotar? — Albuquerque: Ja, visst. -Hvad skulle jag ha att frukta? Sidonia: Talar ni alfvarsamt, senjor? Albuquerque: Ja, så allvarsamt man kan tala. Sidonia: Förlåt mig, hertig, men nu förstår jag er inte längre. Albuquerque: Kan ni missta er om den välvilja, som förmår mig att blanda mig i eraangelägenheter? Eller tror ni att jag sär -svartsjuk, att jag vill tvinga och tyrannisera er. Min Gud, skulle jag då ensam vara blind för