Olivarez: Hvad ers majestät har för en skarp blick! Konungen: Andtligen efter tre månaders dödande ledsnad! Lemna mig nu, Olivarez. Olivarezs: Men, senjor, jag hade en sak af största vigt alt säga er. Konungen: En annan gång, men gå nu.... Nej, gå den vägen (pekar åt sidodörren). Hon kunde möta dig, och det kunde lätt förskräcka henne. (Olivarez går.) FJERDE SCENEN. KONUNGEN. SIDONIA. Sidonia (kommer genom fonddörren, men stannar, då hon blir varse konungen): Förlåt, senjor, jag ärnade gå den här vägen in till hennes majestät, och trodde inte, att jag här skulle möta min konung (vill gå vidare). Konungen: Men hvarföre har ni så brådtom, seniora ? Sidonia: Drottningen har behagat skrifva att hon väntade mig med otålighet. Konungen: Och hvem kan väl otåligare än jag ha väntat er återkomst? MHertiginna, Var inte nog obarmhertig att så snart försvinna från mina blickar liksom en andesyn, nu, då slumpen skänker mig den sällheten att träffa er .... Sidonia: Ers majestät, jag tror inte på någon slump. . Konungen: Tillåter ni mig inte att förklara min glädje öfver, att ändtligen se er befriad ur er fångenskap? Sidonia: Fångenskap? Jag förstår inte, ers majestät? (De gå ned på teatern.) Konungen: Ar det då med er fria vilja, senjora, som ni så länge stannat qvar i er Jandslykt ? Sidonia: Och hvem skulle kunnat tvinga mig, om jag dristar fråga? Konungen: Det är i sanning att vara alltför idelmodig mot hertigen. Det är inte att beala honom med samma mynt.