I Konungen: Jag måste tillstå, Olivarez, att jag är föga böjd att längre skona honom. Der ;karlen har nu i tre månader korsat alla våra i planer. Vi gjorde upp en sådan mot Sidonia, men han gifter sig med henne och för henne bort från hofvet. Vi gaf bonom ett befäl i I Madrid, i tanka att han skulle föra sin hustru imed sig hit; men han kommer ensam och sådant bara af motsägelseanda, ty ban misstänker (ingenting. Olivarez: Men det ges aningar, som stundom falla på äkta män lika som från skyarna. Albuquerque är skarpsinnig och lemnar inte en sådan uppenbarelse obegagnad. Konungen: Nå, vi få se hur han nu skickar sig. Om hertiginnan efterkommer drottningens befallning, som jag inte tvitlar på, så kan hon vara här vid middagstiden, hvaremot hertigen, som jag hoppas, inte ska komma tillbaka förr än i morgon. I Olivares: Men då börjas spelet i morgon igen, ty om han en gång fastnat i snaran, skall det göra honom så mycket varsammare. Konungen: Men, i sanning, min kära hertig, det lönar inte mödan att vara förste minister, att heta Olivarez och passera för den förste diplomat i Europa, om man inte kan finna medel att aflägsna en äkta man, åtminstone på åtta dar. Olivarez: Man kunde ju ådra hertigen något litet missförstånd medinqvisitionen. Konungen: Kom ihåg, Olivarez, att jag inte vill bringa honom i någon allvarsåm fara. Olivarez: Kan ers majestät tro det? Min vän, Albuquerque! Konungen (lyssnar): Ar det icke hon som kommer? Olivarez: Jag hör en vagn köra in på borggården. Konungen (går till fönstret): En vagn med: Albuquerques vapen.