Aftonbladet – 11 december 1847, sida 2

4, k (insäadt.) Ar det ovilkorligen nödvändigt att belägga fångar med färgslen? Ötver denna fråga vore mycket att skrifva, mycket att invända; men, i korthet svaradt, har erfarenheten bevisat: att fånge, med fängsel belagd, utöfvar flere missdåd, flere oordningar inom fängelset ech slutligen oftare bereder sig tillfälle att rymma. Det finnes så många faktiska bevis för detta omdöme, och, med afseende å den katastrof som för ett par dagar sedan i kongl. poliskammarens arrestantrum tilldrog sig med fångarne Wahlgren, Jerngren och Fornelius, är det angeläget åberopa några färska exempel. Man vågar derföre föra allmänheten till minnes hurusom de 2:ne sstnämnde af dessa fångar, jemte de fintlige och djerfve arrestanterne Ljung och Nordvall för några månader sedan irådbushäktet, under det att de voro med svåra fängsten och jernklädningar besmidda, begingo de mest knapphändiga rymningsbrott och hurusom de under detta fängsliga tillstånd i öfrigt inom häktet gjorde sig för bevakningen fruktansvärda. Sedan derefter dessa fångar, frigjorda från sina svåra bojor, intagits dels å Smedjegårdshäktet, dels å cellfängelset, har man icke bört något våld af en eller annan beskaffenhet från cem utöfvats, och den slutsats man deraf kan hemta, följer otvunget: att fängslen eggar den besmidda fårgen tell ökad) relligket och temödande att frigöra sig från det yttre våldet, samt alt sålunda den mildare behandlingen, förenad med en från kitslighet skiljd ordningsfull uppmärksamhet från bevakningens sida, fördelaktigt irverkar på fångens uppförande så inom som utom kältet. Hvad nu särskildt beträffar det med förstnämnde 3:ne fåpgar i polisens vaktrum uti Aftonbladet för sistl. tisdag omnämnde uppträdet, så, om ock aniagas kunde, att fångarne under vägen från häktet (hvarifrån de, efter bevakningens uppgift, gått nyktren), fått tillfälle skaffa sig bränvin, hade fångarnes vildsinta beteende mot bevakningen bestämdt uteblifvit, om icke polisbetjeningen, innan fångarne förgått sig mot någon, under oanständiga uttryck och åtbälvor (dervid uppsyningsmannen Sp—g spottade en af dem i ansigtet, som med samma fräckhet genast från fångens sida bemöttes), sökt påsätta fångarne handbojor, hvilket syntes öfverflödigt, enär fångarne hela tiden förut bållit sig stilla och hvarifrån de naturligtvis icke afvikit, åsom i målet frikände och således angelägna om sin frihet, derifrån likväl polisbetjenin gen ganska fintligt förstod afleda dem. KN