Konungen (blir varse Sidonia): Ni här, hertiginna! I sanning, don Albuquerque, jag trodde inte, att du befann dig i en så ljuf fångenskap, och jag vet således inte om du ens tycker dig ha skäl att tacka mig för det jag kommer att befria dig derutur. Albuquerque: Ers Majestät täcks således benåda mig? : Konungen: Ja, ty du har dragit värjan för att försvara ett fruntimmers heder, och om det äfven sker i mitt eget palats, är det ett sådant fel, som en konung af Spanien måste förlåta. Ch Ho da Albuquerque: Nåväl, senjor; ers majestäts ena nåd ger mig mod att anhålla om ännu en. Konungen: Hvilken då? Tala. ; Albuquerque: Hertiginnan Sidonia har beha-. gat tacka mig för det jag åtagit mig hennes sak. Sådant skulle likväl i längden föga gagna henne, och jag höll derföre på att säga henne, just som ers mäjestät kom, att jag inte visste mer än ett enda medel alt för alltid sätta henne i skydd för det beställsamma pratet. Konungen: Och det medlet? Albuquergue: Vore att förvandla dikten till sanning. Konungen: Jag förstår dig inte. Sidonia (uppmärksam): Hvad menar han? Albuquerque: Ers majestät, jag vågar begära er tillåtelse att anhålla om hertiginnan Sidonia Coelis hand. Sidonia: Hertig, jag kan inte emottaga en sådan uppoffring. Albuquerque: Uppoffringen; senjora, blir endast.å er: sida, och jag afbidar med ängslan ert svar för att få Yela, om ni verkligen har mod dertill. Sidonia (till drottningen): Ers majestät! Konungen: Hertig Albuquerque! Vi ge med nöje vårt samtycke till en förening mellan tvenne hus, så jemngoda i det sanna adelskapets anor. Albuquerque: Senjor, jag väntade ingenting mindre af er ynnest, Drottningen: Min goda Sidonia, du skiljs då inte långt ifrån mig.