Jag var glad och stolt deröfver. Jag förstår likväl, att den händelsen gaf anledningen till förtalet, som vid ert hjeltenåmn fäst en värnlös flickas, hvars tillvarelse ni längesedan förgätit. Albuquerque: Ni bedrar er; jag har visst: inte förgätit er. Men för våra minnen sväfvade olika bilder. Ni föreställde er troligen mig sådan ni sett mig: vid vårt afsked; för mig å ter var den sköna Bertiginnan Sidonia Coeli alltid det barn, hennes far fört:i mina ärmar. Nu är allt annorlunda. Nishar blifvit en blomstrande :skönhet, jag nära nog en gubbe. Sidonia(lifligt): Ahl : Albuquerque: Jag: är mer än fyratio år gammal, hertiginna, det vill säga mer än dubbelt så gammal som ni; men det gläder mig; ty den åldern ger mig rätt att vara er beskyddare, er far. (Han hemtaår en stöl, som han bjuder henne, och sätter sig vid hennes sida.) Tillåter ni mig en fråga ? Sidonia: Tala, hertig! Albuquerque: Ni är ensam i verden, ni vistas vid -höfvet, -ni är vacker .:. Ah, jag bör inte ens fråga! : Tu Sidonia: Men gör det ändå. Albuquerque: Nåväl då: har ni någon fiende vid hofvet? Sidonia : Jag? Albuquerque: Eller någon alltför nitisk vän, ty det är ofta sak såmma. Ett fruntimmer, som ser sig vara mål för förtalet, bör tillskrifva det antingen en. som hatar henne eller. . en som älskar henne. Blir ni inte stött, senjora, om jag frågar er? fins här någon vid hofvet, som för er hyser endera af dessa känslor? Sidonia: Förlusten af min förmögenhet; senjor, har hindrat mig:att ingå en förening; värdig mitt namn; den-är äfven orsaken hvärföre jag fått emottaga anbud; på-hvilka både heder och böjelse förbjudit !mig -att svara: Albuquerque: Godt;senjora; det var just det jag fruktade. Men. säg mig, hertiginna, fins det inte bland dem, som vågat ett sådant anbud, någon af ett högt stånd, af en alltför märkbar ställning i samhället ?