Aftonbladet – 9 december 1847, sida 1

da ord, med ovanlig värma, stadnade han för några ögonblick; men erinrade sedan, i sin vanliga milda ton, att denna liflighet och värma gällde ingen af de aktningsvärda ledamö:erna eller andra likasinnade män. Han hade valt dem, derföre att han kände deras sociala bildning, deras kristliga och medborgerliga rättskaffenhet, och att deras redliga tänkesätt och rena afsigter voro väl bekanta. Han menade ej pheller den öfvervägande mängden (xquasi totalitå) af sina undersåtare, på hvilkas trohet :ch lydnad han säkert litade, då han visste patt hans undersåtare instämde i hans egn: vönskningar för ordning och samdrägt. Men ;det gifves älven andra, väl ringa till an!al, omen dock nigra, hvilka, emedan de ägde inptet att förlora, älskade oro och uppror, och härtill missbrukade till och med hans ord. På p;dem hade hans yttrande syftat; de skulle nog sförstå meningen dermed. I de deputerades ;medverkan såg han blott ett kraftigt stöd af ppersoner, hvilka, fria från alla egennyttiga binafsigter, skulle jemte honom genom sina rådslag draga försorg om det allmänna bästa, och, nicke missledda derifrån genom tanklösa och poroliga menniskors toma pladder, lemna honom pitt bistånd till det, som är bäst ägnadt för ;tronens och de påfliga undersåtarnes sanna mlycka. Å