Aftonbladet – 7 december 1847, sida 2

Se — — — Lorin: Kom, kom, Genevieve; vi ha knappt en fjerdedels timma ... och Maurice väntar OSS. Genevidve: Maurice! ja, ja... Låt oss skynda till honom! (De närma sig gallerdörren.) SJUNDE SCENEN. DE FÖRRE. MAURICE. Maurice (inkommer genom den motsatta dörren): Genevitve! hvar är Genevitve? Genevieve (skyndar fram till honom): Maurice! Lorin (förintad): Maurice kommer genom de lifdömdas dörr! ..t. Den olycklige!... Vi äro tre, och bara två kort! Genevieve: Du är här, min vän! Maurice: Väntade du mig inte, Genevitve? trodde du, att jag skulle låta dig dö ensam? Ack nej, min älskade! Genevieve: Men hvad har du gjort? Maurice: Hvad jag gjort! Ah, det var helt enkelt: när jag hörde, att du var dömd, förlorad för mig, då trängde jag mig fram till domrarne ... jag satte mig ned i jernstolen... Ni ha i tre dagar sökt Maurice Linday, sade jag; här är han... dömen honom! Då framträdde den nedrige Rocher; han anklagade mig att hafva gifvit drottningen nejlikan ..-. jag svarade ej; han anklagade mig för medbrottslighet i sammansvärjningen i parlamentsfängelset; jag svarade ej... och jag dömdes till döden. Nu tackar jag för denna dom, emedan den förenar mig med dig. Mod, Genevitve! Menniskorna, som ville skilja oss åt i lifvet, skola inte skilja oss åt i döden. Jag är nu här, Genevitve, för att inte mer lemna dig, hvarken i denna eller en annan verld. Genevieve: O min Gud! Han älskade mig då lika högt, som jag älskade honom! Maurice: Och nu skall du inte mera frukta döden. Vi skola begge gå den till mötes ...,. Du skall inte darra, då du beträder schavotten ty min arm skall stödja dig. 0O, Genevitve Genevitve!... Att få dö tillsammans för fosterlandet, vi, som voro dömda att lefva åtskiljda hvilken skön, hvilken afundsvärd lott! Genevieve: DÖ! Vi skola inte dö, min älska de, vi skola lefva, lefva för hvarandra. Maurice: Huru? ... Min Gud! har hon blif: vit vansinnig?