Aftonbladet – 7 december 1847, sida 1

Genevieve: Ah, den beklagansvärda! — äfven hon... Hustru Tison:: Jag känner igen dig; det var du, som kom i Tempeltornet. samma dag min dotter var der, förklädd tll blomsterhandlerska, och då jag tyckte mig höra hennes röst. Det var jag, som anklagade henne — begriper du? En mor, som anklagar sitt barn; en mor, Isom dödar sin dotter! — ha — men det var inte jag, det var den nedrige Rocher! — och jag skall dö, utan att få ta hans lif! I Genevieve: Ack, min Gud! min Gud! Hustru Tison: Hvad de dröja! Klockan slog nyss tre — jag trodde, att det var fyra. Ännu en timma i denna verld. (Hon sätter sig ned vid foten af en pelare.) Genevieve: Ha, att genomtåga hela Paris — att bestiga sehavotten, utan att åtföljas af någon annan än bödeln — att dö ensam — ensam! SJETTE SCENEN. DE FÖRRE. LORIN, Vid stora gallerdörrn. Lorin: Nå, medborgare skildtvakt, ser du inte, att jag har inträdeskort, som berättigar mig att slippa både in och ut? Innehafvaren af detta kort äger att slippa in och ut. Durand, aktuarie.n Skildtvakten: Du har rätt, medborgare; stig in. . Lorin (tager tillbaka sitt kort.) Förlåt, gif mig igen mitt kort — jag ville gerna slippa in, men jag vill ännu, hellre slippa ut. (Dörren stänges efter honom.) För fan! hvar kan hon vara? Ah, der tror jag hon är (Går fram till Genevieve och lägger sin hand på hennes axel): Genevitve! . Genevieve: Min Gud! komma de redan? — (Ryggar tillbaka förskräckt.) Lorin: Genevitvel? Genevieve: Nil ni här, min herre, här på detta dödens rum! Lorin: Tyst, Geneviöve; icke ett ord, ingen åtbörd... Beherrska er rörelse och hör mig! — Genevieve: Min Gud! hvad vill ni då säga mig? hvad är på färde? Lorin: Jag medför hopp och räddning... Genevieve: Hopp! Lorin: Ja, Maurice väntar oss, Genevieve: : Maurice väntar mig... Ah, min herre, jag är ju dömd till döderi Lorin: Ni är fri. Genevieve: Fri inom dessa galler, dessa reglar, denna vakt! Se då; äro väl dessa menniskor fria? Och då de inte äro fria, huru kunde vål jag vara det?