till Genevieve: Tag min arm, min fru, ni är fri — och saken slutar som i medborgaren Demoustiers skådespel, der brottet straffas och dygden belönas. Dizmer: Ah, är detta din afsigt? Lorin: Ja visst; jag vill ingenting annat. Dixmer: Men om jag tvärtom skulle döda dig? ... Lorin: Då blefve det samma slut som i medborgaren Cheniers skådespel, der brottet belönas och dygden straffas; men jag tror inte, att det skall aflöpa så. Pixmer: Död och afgrund! det få vi se! Lorin: Välan! (De fäkta. Lorin talar under det han parerar): För öfrigt inser du väl, medborgare Dixmer, att då du dör, är Genevitve fri; då får hon tillhöra den man, i hvars armar du kastat henne. Dixmer: Träffat! Lorin: Ah, kallar du det att träffa — du. skall få se huru jag träffar, Dixmer. Dixmer: Träffa då! Lorin: Vänta, jag har ännu något att säga dig — då får hon utan samvetsqval tillhöra den man, i hvars armar du kastat henne — och i stället att dö på schavotten, eller att lefva tillsammans med dig, som vore cen långt hårdare lott — skall Genevicve lefva lycklig. (Falier ut.) Ah, se så der träffar man! Dixmer (i det han faller): Ha! Lorin: Du är sårad — dödligt sårad! Dixmer: Nå väl, jua — men hon skall dö tillika med mig. — (Reser sig upp, tager sin plånbok och närmar sig floden.) Lorin (kastar ifrån sig sin sabel och tager plånboken): Nej, hon skall tvärtom lefva, befriad ifrån dig! (Tager de två korten ur plånboken och kastar den åt Dixmers döda kropp. Klockan slår tre.) Klockan tre! det var hög tid! (Skyndar ut.) (Teatern förändras till dödsfångarnes sal i parlamentsfängelset.) FEMTE SCENEN HUSTRU TISON; GENEVIEVE; FLERE LIFDÖMDE. Hustru Tison: Hvarföre gråta de alla? Ah, ifrån dem har man inte röfvat deras barn — de få inte återse sina barn, de.., Ah, min arI ma Heloise! — jag gråter inte jag. Genevieve: Min Gud! min Gud! gif mig styrka! Hustru Tison: Ah, jag begriper hennes förviflan! — hon är ung, hon är skön, hon sakar denna verld.... Trösta er, mitt barn, är det r mor ni begråter, så får ni snart återse henne.