Aftonbladet – 6 december 1847, sida 3

ett kort af dig, för att slippa in till henne... I Aktuarien: Men jag har inga sådana kort. Dizmer: Du har inga; men jag har, jag. Aktuarien: Hvar har du tagit dem? Dizmer: För fan! dem tog jag i bordslådan; jag såg, att der fanns sådana kort, och jag trodde, att de kunde vara mig till nytta er vacker dag. Aktuarien: Men jag har hvarken bläck eller penna... . Dixmer: Ah, jag har varit betänkt på allt... se här är bläck och penna... Akluarien: Hör på! Kunde man inte göra upp saken på ett sätt, som inte blottställde mig? Dixmer: Gerna det, om det bara är möjligt. Aktuarien: Det är ganska lätt. Dizxmer: Låt höra då! Aktuarien: Det finns två dörrar till dödsTångarnes sal. Dixmer: Det vet jag. Aktuarien: Nå väl, gå in genom de lifdömdes dörr; för all slippa in genom den, behöfs intet kort... och när du talat med din hustru, så ropa på mig, då skall jag släppa ut dig. Dixmer: Den utvägen vore inte så illa; men, ser du, här är en viss historia i omlopp. Aktuarien: Hvad då för historia? Dixmer: Jo, om en stackars puckelryggig man, som, när han trodde sig gå in i arkivet, i stället kom in iden ifrågavarande salen. Som han kommit in genom de lifdömdes dörr, i stället att gå in genom stora dörren, och som han inte var försedd med ett sådant der kort, som jag begär af dig, kunde han inte bevisa sin identitet, och sedan han en gång var der, ville man inte släppa ut honom, helst man påstod, att då han kommit in genom de Iifdömdes dörr, var han en lifdömd, han liksom de andra ... förgäfves protesterade han, ropade och svor... ingen ville tro honom, ingen kom till hans hjelp, ingen släppte ut honom. Och der