Vi få slutligen fästa uppmärksamheten på ännu en olikhet emellan de nämnda epidemierna: den består deri, att året 1830 de flesta andra sjukdomsformer voro likasom bortträngda af choleran, hvilket icke för det närvarande är fallet, till exempel hvarpå vi kunna anföra att å sjukhusen vårdas ett icke så litet antal nerffeberpatienter. Oaktadt sjukdomens långsamma utbredning och dess inskränkning hufvudsakligen inom ett visst område, tyckes den dock i de individuella fallen framträda med ungefärligen samma intensitet, som der den såsom epidemi visat ett vida raskare förlopp. Sådan är åtminstone samtlige Moskwa-läkarnes tanka. De af dem, som 1830, så väl här som å andra ställen, observerat sjukdomen, vilja icke finna någon väsendtlig skiljaktighet, hvarken i symptomernas styrka eller i de fenomener, liköppningarne förete: hos den sjuke samma egna likgiltiga utseende, samma cyanotiska färg, samma låga temperatur och samma korta tidsförlopp emellan fullkomlig helsa och dödsarbetet, som man öfverallt annorstädes iakttagit och i hundrade skrifter beskrifvit; i liken samma af blodets upplösta tillstånd beroende materiella förändringar, som man förut iakttagit såsom följder af denna sjukdom. Angående sjukbehandlingen yttras: Öfverensstämmelsen i sjukdomsförhållandena gör, att behandlingen, om än något skiljaktig på de olika sjukhusen, dock hufvudsakligen grundar sig på någon af de gamla välbekanta kurmethoderna. Vi vilja härom i korthet fatta oss. Öfverläkaren på stadens allmänna sjukhus, doktor Ewenius, en bland dem, som härstädes i denna sjukdom ega den vidsträcktaste erfarenhet, använder med stor fördel Ipecacuanha såsom kräkmedel, en skrupel hvarje timma, ända tills kräkningarne medföra grön galla, då den sjuke vanligen är räddad. Man har stundom först efter 6:te, någon gång till och med ej förr än efter 8:de intagningen, kunnat framkalla dessa kräkningar, hvarpå lägges den största vigt för prognosen. — Jemväl doktor Zimmermann, om hvilken vi i det ofvanstående talat, som nära ett år på ryska regeringens bekostnad uppehållit sig i de trakter, der cholera-epidemien herrskat och som således mera än de flesta haft tillfälle jemnföra såväl epidemiens olika förhållanden, som de olika behandlingssättens resultater, skattar kräkmedlets verksamhet ganska högt. Han har aldrig sett detta medel, gifvet vid sjukdomens hotande utbrott, påskynda detta, hvilket man påstått understundom skola inträffa; tvertom har han alltid sett de fördelaktigaste verkningar af detsamma, antingen det gifvits i sjukdomens början eller under dess fortgång. På förhand skulle man vara benägen anse de så ofta förnyade kräkningarne vara i hög grad smärtsamma för den sjuke; så är imedlertid icke förhållandet. Först då den gröna gallan visar sig, kan detta blifva fallet; men då förbjuder också indikationen, såsom nyss nämndt är, att längre med medlet fortfara. — Professor Warwinsky, som förestår den medicinska kliniken på Katharinas hospital, har i 3:ne fall tagit sin tillflykt till injektion af en saltlösning i vensystemet, efter Mackintoshs metod; första gången injcierades 4 qvarter, 2:a gången 6 och 3:e gången 9. Medlet visade en förundransvärd verkan; efter 5 till 6 minuter återkommo puls och kroppsvärme, de sjuke begynte tala, kände sig mycket förbättrade och uttryckte sin glädje öfver den hastiga förändringen i deras tillstånd. Detta räckte icke länge: genom några profusa uttömningar försattes de snart i sin förra förtviflade belägenhet, hvilken omsider slutades med döden. Fastän utgången således i alla tre fallen blef olycklig, synes det dock som patienternas lif genom konstens djerfva åtgärd förlängdes nära 24 timmar. För öfrigt gifves det knappt någon kurmetod, som icke blifvit använd. Således hafva här i Moskwa tvenne patienter blifvit behandlade homoöpatiskt, och trenne med vattenkur efter Priessnitz metod; alla dessa hafva dött. I Tiflis har man anlitat både etherisation och galvanism, med samma olyckliga utgång. Ett medel, som gjort lika mycket uppseende, som skada, är det s. k. Woroneshska elixiret, hvars sammansättning vi, äfven med antagande att den vore okänd, icke skulle anse behöfligt att meddela. På det högsta lofordadt af en doktor Andriewsky, blef det på många ställen ett husmedel, hvarmed drefs det största ofog, såsom användt utan ringaste afseende på dosis, den sjukes individualitet eller sjukdomens beskaffenhet Anseendet hade imedlertid fallit, innan choleran utbröt i Moskwa, och så vidt vi känna, har det så mycket beprisade medlet härstädes icke blifvit användt. Vi böra i sammanhang härmed nämns, att åtskilliga andra huskurer blifvit använda. Så har t ex. en sådan, bestående af en tesked peppar i 2 glas rom, att intaga på en gång, nyligen blifvit föreslagen af en bonde, som i sin ifver för densamma gått så långt, att han hos generalguvernörn i Moskwa i särskild skrifvelse anhållit, att läkarne måtte förbjudas använda någon annan. Om nu en bonde kan anse sig befogad att föreskrifva råd emot denna invecklade sjukdom, bör man icke förtänka magnetisören, att han tror somnambuler kunna genomskåda sjukdomens dunkel. Vi hafva varit i tillfälle att se elt från en sådan utgånget recept. Beklagligen visade detsamma, att författarinnan under sir clairvoyance icke sett klarare, än att hon påtagligen förblandat tvenne örter af alldeles motsatta egenskaper, och hvilka icke hade någonting annat gemensamt än en tillfällig likhet i benämningen. Lika mycket, som den inre behandlingen varif vexlande, lika litet är detta förhållandet med der yttre. På alla sjukhus nästan enahanda, synes der i sjukdomens andra studium vara väsendtligare är något annat och utgöres af ångbad, med eller utar ättika, varma karbad, frotteringar, sinspismer, moxei m. fl. dylika cpispastiska medel. Slutligen yttras angående sjukdomens smit!samhet: Af de anordningar, som mot farsoten blifvit vidtagne, finnes, att den icke nu anses utveckla dei skarpa smittämne, som vid dess första härjningar : Europa antogs såsom ett axiom. Bland alla Mosk: was läkare finnes helt visst icke en enda, som tror att sjukdomen meddelar sig genom vidröring af der sjuke; ty dagliga erfarenheten talar alltför högt emot en sådan åsigt. Ännu har icke härstädes någon enda af de många läkare insjuknat, hvilka befatta sig med sjukdomen eller liköppningarne, och de af sjukbetjeningen, som blifvit angripne, kunna snarare anses hafva ådragit sig det onda genom nattvak och öfveranpsträngningar, än genom smitta. Den allmänna meningen här är således, att farsoten är en rent miasmatisk sjukdom, hvilken, en gång utvecklad på ett ställe, lika väl angriper dem, som