Aftonbladet – 6 december 1847, sida 3

före, oaktadt alla hans försäkringar, eder och skrik, tog bödeln först af honom håret och sedan hufvudet... Är anekdoten sann, medborgare aktuarie? Det bör du känna bättre än någon. Aktuarien: Ack ja; den är, ty värr, sann. Dixmer: Nå väl, du finner väl, att jag med sådana antecedentia vore en dåre, om jag utan säkerhetskort ginge in iden der mördarkulan... Aktuarien: Men då jag fins der, har jag sagt dig... Dixmer: Men om man händelsevis ropade dig, om du vore sysselsatt annorstädes, om du glömde bort mig?... Aktuarien: Men jag svär... ij Dizxmer: Nej, nej, det kunde blottställa dig, om man fick se, att du talte med mig... Med elt ord: jag tycker inte om den utvägen... jag vill hellre ha ett kort. Skrif då under! Min Gud! Ar det väl så svårt att skrifva under? Akluarien: Nå, efter du ändtligen så vill... Dixmer: Som du säger, jag vill det. Aktuarien (skrifver under ett kort): Se der! Dixmer: Vänta, medan du har pennan i hand... Aktuarien: Hvad vill du säga? . Dixmer: Jo, skrif under ett kort till åt mig. Aktuarien: Min Gud, hvad skulle du göra med det? Dixmer! Jo, ser du, det kunde hända, att, då jag talt med min hustru, jag. finge lust att ta henne med mig, och... Aktuarien: Gif hit då! (Skrifver under.) Dixmer: Tack, tack! : Aktuarien: Följ mig inte, låt mig åtminstone få gå min väg ensam... att ingen får se mig i ditt sällskap. Dixmer: Ah, hvad det angår, så begär jag inte bättre... Aktuarien (i det han går): Du himlens Gud! Om det här slutar väl, skall jag skatta mig lycklig. (Slutet följer.)