Aftonbladet – 6 december 1847, sida 1

nom dörrn, då ni deremot stannar qvar i hennes ställe. Genevieve: Ja, min herre! Dixmer: Man såg er gå in med den der svarta kappan, Ni hänger kappan på hennes majestät, och draperar den som ni vanligtvis draperar den på er sjelf. Genevieve: Jag skall göra allt hvad ni befaller, min herre. Dixmer: Nu återstår mig blott att förlåta och att tacka er, min fru. Genevieve: Nej, jag behöfver hvarken er föriåtelse eller er tacksägelse. Hvad jag nu gör, eller rättare ämnar göra, skulle utplåna ett brott, och jag har endast begått en svaghet, hvartill ni, Ni tvang mig... Jag hade aftägsnat honom ifrån mig, då ni förde mig i hans armar... Ja, ni är både anstiftare, domare och bödel... Det är således jag, som. bör förlåta er min död, och jag förlåter er dens... det är jag, som bör tacka er för det ni beröfvar mig lifvet... ty lifvet vore odrägligt, skiljd ifrån den enda man jag älskat i hela verlden. Dixmer: Godt, min fru; är ni färdig? Genevieve: Jag har redan sagt, min herre, alt jag väntar er befallning. Dixmer: Välan, om en minut då... (Samlar ihop sina papper, går att lyssna vid dörren och kommer tillbaka.) Gilbert: Nå, kamrat, du är mig en riktig sjusofvare! Dufresne (vaknar): Det var lustigt. Jag drömde alt någon ville föra bort fången. Chevaliern: Aha, på hvad sätt då? Dufresne: Jo, man hade gett henne en fil; med den sågade hon af gallret; och i drömmen hörde jag... ja, jag hörde riktigt hur hon filade i jernet. Chevaliern (höjer rösten): I alla händelser, om hon verkligen vill fly, så är tiden inne, helst man i dag beslutit ställa henne inför rätta. Dizmer: Behöfrer jag förnya min instruktion, min fru? Genevieve: Åh nej, jag vet hvad jag har att SÖra. !