er? ... Genevitve, har då sorgen öfver vår skiljsmessa beröfvat er förståndet? -Döda en oskyldig qvinnal Genevieve: Ack, min herre, jag ber med hopknäppta händer, döda mig hellre än att plåga mig med ert grymma hån! Nej, jag är inte oskyldig . .. jag är brottslig... ja, jag förtjenar döden . .. döda mig, min herre, döda mig! Dizmer: Ni tillstår således, att ni förtjent döden? Genevieve: Ja, ja. Dixmer: Och att ni, till försoning af, jag vet inte hvilket brott, för hvilket ni anklagar er, skall frivilligt undergå denna, död? Genevieve: Stöt till, min herre, jag skall inte uppge ett enda klagorop; i stället alt förbanna, skall jag välsigna den hand, som dödar mig. Dixmer: Nej, min fru! Genevieve: Hvad vill ni då, min herre? Dixmer: Ni skall fullfölja det mål, till hvilket vi syftade, då en oförutsedd händelse hejdade oss på vägen, chevaliern och mig... Hvad det blifvit af honom, vet jag inte, och ni lika litet, eller hur? Ni har ingen tid öfrig åt vänskapen, min fru... men hvad vi tillsammans skulle verkställt, skall jag nu ensam verkställa. Drottningen har nu blifvit förflyttad till parlamentsfängelset. Jag kan bana mig väg dit in, i följd af ett uppdrag, som jag köpt till högt pris; men den farligaste rollen kommer på er lott. Genevieve: Tack, min herre! Dixmer: Var inte för hastig alt tacka mig; min plan är säker, jag skall meddela er den, då tid blir. Nu kan. jag blott säga er: det