Då tog jag min plats på bron, i förmodan, att de flyende, eller fångarne, skulle färdas deröfver. Efter en timmas förlopp såg jag er komma, förd af chevaliern; jag ämnade gå fram, lå ni i detsamma skiljdes ifrån honom, jag följde er, ni gick in i det här huset, som jag kände igen vara Maurices hemvist. Då var ag fullkomligt lugn för ert öde, desto hellre då jag några ögonblick sednare såg Maurice sjelf komma hem. Jag trodde mig ha tid nog att byta om kläder och var säker om att jag här skulle finna er åter... Jag föreställer mig, Genevieve, huru mycket det kostat på er, en så ifrig royalist, att vara nödsakad anlita en fanatisk republikan om beskydd. Genevieve: Min Gud! min Gud! Haf medlidande med mig! Dixmer: Gif er till freds, min fru... oroa er inte för mig; jag är så mycket isäkerhet en konspiratör kan vara det. Jag har hos mig allt suld jag kunnat skrapa ihop; ty ni finner väl, Att en sådan försigtighet var nödig? En fridlös man färdas inte omkring lika lätt som en Vacker fru... och jag var inte nog lycklig att känna någon glödande republikanska, som ville lölja mig för allas blickar. Genevieve: Haf medlidande med mig, min herre; ni ser ju, att jag dör? ... Dixmer: Af oro... det inser jag lätt; men rösta er, ni har mig nu åter, och vi skola inte mer skiljas. Genevieve: Ah, ni skall döda mig; då skall ag tacka er. Digxmer: Döda er? -Hvarföre skulle jag döda