hafva deremot nu, under 1!, år som den nya staen begagnats, icke afhörts, — ett bevis, att det ej så mycket beror på mängden, som de relativa proporLionerna af olika födoämnen, om de skola anses goda eller dåliga. Då denna stat ansågs afpassad för icke arbetande fångar, fann styrelsen skäl att för arbetsfångarna höja den med 33 3 proc. i näringskraft, och denna ir införd äfven på Långholmen, der fångarne 42) immar om dagen sysselsättas med stenhuggeri, mide, stensprängning och i allmänhet tyngre arveten; den är till sin sammansättning olika, men ill sin närande kraft nästan lika med 1845 års utpisningsstat, och måste väl således äfven vara ett öremål för herrar revisorers experimenter i jemföelseväg. Emedlertid, huru man vill beräkna, förhåller sig itspisaingen för icke arbetande fångar som 3 till 5 ch för de arbetande som 4 till 5 till armeens provianteringsstat under möten. Slutligen ett ord om orsaken hvarför arbetaren vanligen icke kan få lika god mat som fången; letta ligger klarligen deruti, att arbetaren för sin senning måste köpa i mindre parti och tiil minutoris, hvaremot en publik inrättning måste köpa vaorna i parti och till partipris. Detta är helt enselt detsamma, som att en beskedlig piga, som vill krifva ett bref, köper och dyrt betalar ett ark dåigt papper, då deremot en boktryckare, som uppandlar 4000 ris, får både bättre vara och ojemförig: bättre pris, utan att man ändå fordrar att hen ka!l skaffa sig sämre papper än pigan. Önskligt vore att man, i parallel med diskussionen öfver fångarnes goda mat, inrättade upphandlingsföreningar för den arbetande klassen, i likhet med dem som finnas, och som visat sig så välgörande i Berlin; åtminstone kunde men göra 1ågot, för aut å tanken väckt i detta afseende. Då man börjar med att säga att arbetaren har sämre än fången, följer icke deraf, att fången skall ha sämre än arhoteren, utan tvärtom bör man fråga : Då fången för 7 sk. bko har en god, kraftig och helsosam föda, hanföre skall man då nedtrycka arbeiaren så, att han .j eger dessa 7 sk., som behöfs för att lefva? ? Det är der frågan står och ice annorstädes. Man har emedlerti.: rört vid denna fråga, och filantropien har i sin välmening sannerligen alltför länge sysselsatt sig med att bota följderna, utan att ungripa or:akerna, huru ömmande de också må va Den har hittills varit ett barn, som harlekt, pjollrat och ofta gjort sig löjlig; det är tid att den också en gång blir myndig och vågar sig fram med arbetarens klagan, letar upp felen, som ligga inom sam hället, och utan menniskofruktan undanrödja dem, derigenom att de framställas sådane de äro. Det är möjligt att det finnes ett och annat intresse, som icke just vill att saken kommer till klarhet; men man har så velat, då man gör oupphörliga försök att nedtrycka fattigvården till en godtycklighetsanstalt och fängelserna till tortyrställen; man tvingas då att se tillbaka in i samhället, och man finner då att fattigdomen och brottet endast äro de begge polerna, der urladdningen sker af all den ekonomiska och moraliska svaghet, som genomgår det hel, och som äfven visar sig i det tanklösa pratet öfver frågor, som verkligen behöfva att tänkas på med allvar. För att återvända till frågan om fångarnes utspisning, är det klart att de antagna eqvivalencerna emelian födoämnena behöfva att cCorrigeras, men dertill fordras en längre tids erfaretihet, så väl om födans närandefkraft, som de blandningsförhållanden, vid hvilka den lättast och fullkomligast ingår som näring; det är således troligt, att utspisningsstaterna kunna något förenklas, men detta bör, af goda skäl, ej gå så långt, att man ger en beständigt inspärrad person fullkomligt likartad föda, emedan just detta visat sig inverka skadligt på helsan och arbetsförmågan, och ännu mindre tror jag, att man i sjelfva verket vinner på att använda endast så kallade lättköpta födoämnen, emedan detta egentligen blir aldradyrast på längden, för inrättningar, som ej ega åker eller ladugård, utan som måste köpa allt. Det enda, som således tyckes återstå för att uppfylla allas fordringar och i alla händelser göra fångens mat sämre än arbetarens, vore att kasta t. ex. aska i maten, och dymedelst göra den så vedervärdig, att fången skulle minnas att han kommit i rättvisans handp. Det svåraste af allt, och som oaktadt de visaste beräkningar förstör hela planen, är dock, att fången ändå aldrig kan hindras att krydda sin mat — ty hungern är en god krydda, säger ordspråket. Stockholm den 2 Dec. 1847. C. A. Wetlerbergh. ring af 9 rst. per man dagligen, som åter på år gör en besparing af 1425 rdr 37 sk. 6 rst. banko. Oaktadt denna besparing är födan ojemförligt bättre än förr, och så god att det kanske skulle finnas mången, som ville bekosta de nu insparade 14235 rdr bko, blott för att bringa den i sitt fordna öfverklagade skick.