nt 20 taren. Men alla desa äro dömda till allmänt arbete, och måste således ha så mycken och så stark föda, alt de kunna srbeta, och så sund, att de ej, som händel en förut varit, till 74l; ligga sjuka och äta sin mat och öka medikamentskostnaden. Arietet är dock den enda ersältning, staten kan aftvinga sina affälling:r, och det är derföre af vigt att de kunna arbeta. Man tror i allmänhet att det ena näringsämnet fås till lindrigare pris än det andra, utan afseende på dess närande kraft; detta är dock icke sanna förhållandet, utan den allmänna erfarenheten, den omutliga domaren magen har ganska riktigt uppgjort prisbestämningarne, så att, då man vill beräkna ett födoämnes närande kraft, man (om ej någon tillfällig orsak bringar prisproportionerna ursin ordning) måste, då det ej är fråga om läckerhet, af den mindre dyra taga så mycket mera, som det kostar mindre. Då man således är i tillfälle att välja, och i synnerhet då det är fråga om större qvantiteter, som i hänseende till prisvexlingarne ej så mycket som smärre bero af ett tillfälligt öfverflöd eller lokal brist, så kommer det nästan på ett ut, om man tar så kallade bättre eller sämre födomedel. För att gå närmare in på frågan, torde jag få upplysa om följande: Annu i början af år 1846 hade fångvården icke någon bestämd utspisningsstat; denna berodde på lokalauktoritternas mer eller mindre godtyckligt sammansatta spisordningar; på ett ställe gaf man ärter och fläsk, på ett annat potatisklimp, på det tredje mjölröra o. s. v. Den enda öfverensstämmelse, som fanns, var, att det på alla länshäktena föll sig lika dyrt ehvad fången fick god eller oduglig mat; mellan straff-fångelseraas utspisningsstat fanns icke heller öfverensstämmelse, så att fångvårdsstyrelsen i de flesta fall icke kunde jemnföra födans relativa värde eller ens med hopp om rättvisa afgöra de klagomål, som ofta förspordes, och rätta förhållandet. Då dessutom inom arbetsfängelserna sjukdomar uppstodo, som ej kunde tillskrifvas annat än en felaktig matordning eller ett beständigt begagnande af likartad föda, hvilket på en beständigt kassernerad personal verkar ofta lika menligt, som rent af osunda näringsämnen, beslöt fångstyrelsen att uppgöra en utspisningsstat, som med de förändringar, som lokala eller tidsförhållanden gjorde nödvändiga, skulle vara lika för hela fångvården, och till upprättandet af en sådan stat och de förberedande forskningar, som ansågos behöfliga, kallades jag att biträda. Frågan blef här, att: För möjligaste bästa pris lemna fången tiliräcklig och sund föda. Man tog således ett medeltal af de förre utspisningsstaternas dåvarande pris och sökte, utan att öfverskrida detta, uppställa en utspisningsstat efter annan och mera rationel grund, än den hittillsvarande, att slumpa till på ett ungefär; hvilket haft till följd, att, på flera ställen, i öfrigt goda och närande födoämnen voro så sammansatta och i så oriktiga proportioner sig emellan, att maten blef nära nog oätlig. Då imedlertid på olika orter och tider vissa födoämnen fås till olika priser och man alltid ville begagna det, som kostade minst, (t. ex. fisk i skärgården under fiskningstiden, o. d.), blef det nödvändigt att uppställa en oquivalentlista mellan de gi födoämnena i förhållande till deras närande raft. Detta var ett arbete alltför vidlyftigt och beledsagadt af alltför många och invecklade beräkningar, för att kunna upptagas i en tidningsartikel; men jag tror mig böra nämna, att vi, så mycket sig göra lät, uppgjorde denna lista i öfverensstämmelre med de proportioner allmänna erfarenheten i olika provinser antagit i frågan om utbyten i stat för tjenstefolk och statkarlar. Ganska litet är vidgjordt i detta för all proviantering och för bedömandet af de arbetande klassernas lefnadskostnad vigtiga ämne, och vi måste således utgå från en så mycket möjligt var empirisk grund, hvilket dock i det närmaste slog in med de proportioner af närande ämnen i hvarje födomedel, som Pereira och Liebig m. fl. på vetenskaplig väg funnit. Sålunda fick hvarje vanligen förekommande enkelt näringsämne sitt egna tal, som representerade dess närande kraft i förhållande till de öfrige, allt beräknadt efter vigtförhållanden, som åter, der det var nödvändigt, reducerades till mått. På detta sätt uppkom den equiyvalentlista, som sedan, med större framgång än man vid första försöket kunde hoppas, blifvit tillämpad vid uppgörandet af alla de olika utspisningsstater, som i anseende till lokalförbållanden blifvit nödige inom en förvaltning, så spridd på olika orter, som fångvårdens. Man fann nu äfven att prisskillnaderna i det närmaste öfverensstämde med skillnaderna i näringskraft, då nemligen priserne räknades i medeltal och oberoende af särskilda omständigheter. Vid alla dessa beräkningar föll det verkligen in: gen in att, med vilja, göra fångkosten dålig, osmaklig eller ohelsosam, för att dermed trösta den ärlige arbetaren, utan vi gingo en alldeles motsatt väg och sökte uppställa en god, närande och helsosam spisordning, då det syntes möjligt att få den till ungefär samma pris som den felaktiga, som förut blifvit lemnad. Vi antogo som normalstat den spisordning som kongl. serafimerlasarettet antagit som helportion och som sedan blifvit iakttagen på de flesta sjukvårdsinrättningar. Denna portion är nemligen så afpassad, att den föder en fullvext person, utan att hvarken svälta eller göda honom. Vid beräkning af denna stats närande kraft fick den för vecka talet 1281,94, hvarför vi, med användande af andra näringsmedel och med utcslutarde af alla kryddor, utom salt, sökte att bringa fångvårdens normalstat till en approximation af nämnde tal. Det är denna stat, som är införd på alla fångvårdsanstalter, der fångarne antingen icke hafva arbete eller sådant, som icke kan hänföras till tyngre kroppsarbete. Den infördes först på Landskrona fästning, (der fångarne af brist på utrymme icke kunna arbeta), och der klagomålen, oaktadt en förut, dyrare utspisningsstat, varit högljudda ). Dessa gar ske ej derigenom att man behandlar fången som ett djur, svälter honom, låter bonom frysa och nekar honom rättvisa, utan besparingen sker endast derigenom, att man icke vidare fabricerar fångar, ait man ändrar brottmålslagarne och reglerar deras tillämpning, sätter en gräns för otillbörliga häktningsåtgärder eller åtminstone icke gör fångfabrikationen till en inkomstkälla, inskränker fångtransporterne och förkortar brottmålsprocessen, utan att sätta godtycke i stället. Alt detta äro nödiga och ganska möjliga åtgärder, om man en gång ville rikta uppmärksamheten på orsakerna och ej laborera med att aputsa öfver de oafvisliga följderna. Fångarna på Landskrona (250 man) hade förut 3 sk. banko kontant till sofvel och 2 bröd, som då brödet after medeltal räknas till 4 sk. 6 rst. -— -— mm M DÅD m FA mm NM ÅA -—A MA VA AV AN ch — — mm mt —PR 3OO ARA OLA PV AA BR mm un 3 DY 0 nh a 3 — 6 DV MI M ON ge — AA 4 -—S MA pr — ON AA s MAY O PM —— I OR TE ox Kv AR PD AV JA -— — J— 3 bt VR