Aftonbladet – 3 december 1847, sida 2

intill nästa riksdag både godtgöra bristerna i den nya statsregleringens förslagsanslag och tillika fylla hvad som fattas i de bestämda anslagen och som icke kan betäckas af de för högt beräknade inkomsterna. Ty då riksgäldskontoret för dess2 ändamål icke eger erforderliga medel och icke kan erhålla dem från annat håll, så måste ju bevillningen ökas och behofvet af en skatteförhöjning inträda, den jag på det högsta måste bestrida, Till riksgäldskontorets förbindelser hörer äfven skyldigheten att till banken årligen inbetala 88,000 rdr med 4 procent ränta i afräkning på 1808 års krigsomkostneder, dem banken förskjutit: såsom 149 i nu gällande bankoreglemente omförmäler. På alla de grunder, som blifvit anförda, hvartill kunde läggas åtskilliga flere, anser jag det synnerligen vigtigt, att bankovinsten ingalunda tages i anspråk till de extra anslag, som äskas uti propositionen angående statsverkets tillstånd och behof. Ändtligen förekommer äfven i den Kongl. propositionen, att det öfverlemnas åt ständerna att genom serskilda anvisningar å sådana medel som kunna fås medelst lin, hvartill ständerna anslå erforderligt belopp för ränta och amortering, bereda tillfälle att underlätta åtskilliga ytterligare kanaloch hamnbyggnadsföretag, hvartill skulle erfordras anslag af öfver en million jemte flera Jån m. m. Att beträda en bana af skuldsättning är icke rådligt. Sverige är lyckligt deruti, att det icke behöfver utpressa skatter af folket till ränta och amortissement af något statslån, hvaraf flera andra länder tryckas. Att ej nämna det mäktiga och dock nu så olyckliga England, med sin cmätliga nätionalskuld, sina talrika privatbanker och ännu talrikare cessionanter, sina näringslösa manufakturarbetare och svältande irländare: så har vårt grannrike Danmark en riksskuld af 423 millioner riksbankdaler. Vi hafva hjelpt oss fram under bistra tider och icke åsamkat oss en sådan, Ått nu efter 33 års oafbruten fred och under lugna förhållanden belasta oss med en statsgäld, för att kasta samtidens frivilligt åtagna bördor på efterkommandes skuldror, vore det ock till de vigtigaste ändamål, dertill kar jag aldrig lemna min röst. Sålunda har jag öppet uttalat min enskilda öfvertygelse i det vigtiga ämnet, angående statsutgifter och beskattning och landets närvarande förmåga att dem bära. Jag anhåller vördsamt att detta mitt anförande må få åtfölja den Kongl. propositionen till höglofl. Statsutskottet, som derå täcktes fästa det afseende det kan anses förtjena. Uti detta anförande hördes prostarne Carlander, Schröder Stahock Raro Moealågn Cattarhlad Klinte