Aftonbladet – 3 december 1847, sida 1

händer. Jag sälter icke mera något värde på lifvet, då det icke längre förljufvas af det hopp jag hyste... (Går ut.) : ELFTE SCENEN. GENEVIEVE. MAURICE. Genevieve (sjunker ned på knä): Förlåt, Maurice, förlåt allt det onda jag gjort er... förlåt mitt bedrägeri... Jag besvär er vid min djupa smärta, mina billra tårar ..... ty jag har lidit grymt..... Min man är borta — jag vet inte om jag någonsin mer får återse honom. — Det återstår mig blott en enda vän... inte en vän, en bror... och honom vill ni döda!... Förlåt, Maurice, förlåt! Maurice: Hvad kan ni väl begära?... Det ges ett olycksöde, ett oundvikligt, oförsonligt öde... alla menniskor sätta i närvarande stund sitt lif på spel. Chevalier de Maison-Rouge har äfven spelat om sitt... han har tappat, och nu måste han betala! Genevieve: Det vill säga att han måste dö? Maurice: Ja. ! Genevieve: Och ni säger mig detta, ni, Maurice? . Maurice: Det är inte jag; det är ödet. Genevidve: Ödet har ännu inte fällt sin sista dom; ty ni kan rädda honom, ni! Maurice: Genom att svika mitt ord, följaktligen också rhin heder... Jag förstår er, Geneviegve! Genevieve: Blunda, Maurice, det är allt hvad jag begär... Och räkna på min tacksamhet. Maurice; Pörgälves skulle jag blunda, min fru; här fins paroll och lösen, utom hvilken ingen slipper ut eller in; ty som jag redan sagt: huset är omringadt. Genevieve: Och ni känner denna paroll och lösen? Maurice: Ja visst känner jag den! Genevieve: Maurice! Maurice: Nå väl?