Aftonbladet – 3 december 1847, sida 1

Genevieve: Tan dö! hans lif hemfalla åt schavotten!... Ni vet då inte, Maurice, att han är min beskyddare, min bror, att jag gerna skulle offra mitt lif, för att rädda hans, alt om han dör, dör äfven jag. Maurice (vänder sig emot chevaliern): Nå väl, chevalier, ni måste döda mig eller sjelf dö! Chevaliern: Hvarföre det? Maurice: Emedan jag arresterar er, om ni inte dödar mig. (Utsträcker handen.) Chevaliern: Jag vill inte tvista om mitt lif med er. Se der! (Kastar pistolerna på golfvet.) . Maurice: Hvarföre försvarar ni er inte? Chevaliern: Emedan mitt lifs räddning icke wulle uppväga smärtan öfver att ha dödat en rältskaffens man. Genevieve: Ah! alltid lika-stor och ädel, chevalier! Chevaliern: Hör på, min herre; jag går in i närmsta rum, icke för att fly, det svär jag, utan endast för alt gömma undan ett porträtt, som icke bör finnas hos mig, i händelse man griper mig. Maurice: Ett porträtt! Ah! det är bara en förevändning. Chevaliern: Välan, min herre, jag vet, att ni är min fiende; men jag betvillar ändå inte, att ni har ett redligt hjerta! Jag vill helt och hållet anförtro mig åt er. (Visar honom ett porträtt) Se der! Maurice: Drottningen! Genevieve: Kommer ni ihåg, Maurice, då ni i Tempeltornet log och frågade mig, om det händelsevis vore i drottningen, som Morand var kär? Maärice: Min Gud! Chevaliern: Jag afbidar er befallning, min herre; om ni framhärdar i ert beslut att arrestera mig, så klappa på den der dörrn, när tiden är inne att jag bör lemna mig i rättvisans