Aftonbladet – 3 december 1847, sida 1

mitt samvete ropar till mig -.Och ändå har jag ingenting att förebrå mig; men min man . I Chevalier n: Ja, jag vet det; han borde skonat er; han borde betänkt, att en qvinna... Genevieve: Ah, han har handlat mycket illa, mycket lågt. Chevaliern: Ni, Genevieve, så mild och undergifven, kan ni så bittert förebrå Dixmer den ångest ni utstått för vår heliga sak? Genevidve: Ah, det var inte det jag förebrådde honom. Chevaliern: Har han då äfven på annat sätt felat mot er? — Genevieve: Huru? Ni insåg då inte, ni märkte inte min strid, mina tårar, mitt motstånd? Chevaliern: Ert motstånd? Genevieve: Nå väll! åt er, min vän, min bror, vill jag anförtro allt — vet då... . Maurice (stöter upp fönstret och störtar in i rummet): Ha, det är lida alltför grymt! Genevieve (ropar tillj: Någon här! Chevaliern (riktar två pistoler mot Maurices bröst): Eit steg Lill, och ni är död! Genevieve (känner igen Maurice): Maurice! Maurice (lägger armarna i kors): Min herre, ni är chevalier de Maison-BRouge? I Chevaliern: Nå, om än så vore? Maurice: I sådant fall är ni en tapper man, och följaktligen äfven lugn. Låt mig få säga jer några ord. I Chevaliern: Tala! Maurice: Ni kan döda mig — men ni skall jinte döda mig, förr än jag gett till ett rop — och då skola trehundra man, som nu omringa detta hus, lägga det i aska; bräck derföre af edra pistoler och hör hvad jag har att säga frun. I Chevaliern: Genevitve? Genevieve: Mig? Maurice: Påminner ni er, min fru, att jag en dag yttrade min förvåning och — hvarföre