— Schweiziska kriget och Fransmännens konung. En korrespondent till Engelska tidningen The Thimes berättar följande rätt kuriösa anekdot rörande Frankrikes roll i de nuvarande Schweiziska förvecklingarna. Vi hafva hört att debatten öfver denna fråga inom Tuilerierna (kungliga slottet i Paris) varit rätt märkvärdig. H. M:t Ludvig Filip var för en skyndsam ockupation, och att qväsa radikalerna i Schweiz med Franska bajonetter och kanoner. Guizoi var alldeles af samma tanka, och var beredd att beordra en ny trosarmå att marchera till jesuiternas hjalp i Luzern. Både kungen och hans minister voro först så eniga härom och så heta på saken, att ingen opposition hördes. Men krigsministern bad att få anmärka, att han med mycken förvåning hade bört, att Schweiziska edsförbundets arm uppgick till 50,000 man och i ett ögonblick kunde ökas ännu mycket mera, emedan hela böfolkoingen hade vapen och förstod att nyttja dem. Han ansåg derföre vädligt, att låta Franska troppar jurycka, så mycket mer, som det skulle se vidunderiigt ut att slagta Schweizisza bönder för det de ieke tyckte om jesuiterna, då Franska karararna för blott eit år sedan hade yrkat på samma jesuiters förvisning från Frankrike: En intervention vore derföre orimlig för allt annat ändamål än att skrämma Schweizarne till fredens återställande. Men en Fransk styrka, af det antal som behöfdes härtill, vore icke så lätt att hastigt åstadkomma, utan stora kostnader. Krigsministern bad derföre hr Guizot alt pauserå innan han börjado eit krig mot 30000 liberala Schweizare, till förmån fir nåera tjog jesuiter. Hr Guizot blef alldeles perplex häröfyer och resultatet blef, i stället för interventionen, alt en depeche afsändes till Bojs le Comte att söka stilla oenigheterna eller åtminstone få ett uppskof.