Aftonbladet – 27 november 1847, sida 3

HFALLIL DAL ATIOLILTILATIUG ARILVYAGE MIVIAR GP RUM AME in på villfarelsens och lastens väg. Fåfänz gå lärer mycket ondt är ett gammalt välkändt ordspråk. Författaren ådsgalägger också i detta bänseende, att såd:na förbrytels:r, hvilka kunna anses hafva, och sannolikt hafva upps ått endast ur nöden, t. ex. snatterier ur bidrar 0. s. v., hafva aftagit under årets lopp till mer än 46 procent; medan sådana stölder, som följ! efter dryckenskap cch andra oordentligheter, t. ex. på krogar, eiler ifrån personer som besökt sådana ställen, hafva visaten stark tillvext. Af 47 gossar, som blifvit dömda, hade ej mer än 3 elier 4 med något skäl kunnat anföra behofvet såsom en ursäkt för sina brott. Aila dessa acta äro betecknande och peka på uppfostran såsom det förnämsta botemedlet, nemligen en uppfostran, säger författaren — cch detta förtjenar läggas på sinnet — en uppfostran, som icke blott består i att läsa och skrifva, ehuru detta naturligtvis är högst beböfligt att lära, och bristen på kun kapen derom alltid måste jutöfva en skadlig inflytelse — utan ea uppfostran af vids!räcktare syftning, som her till ändarnål att odla själsförmögenbeterna, känslorna och smaken, att ingifva kärlek till naturen och till tidsfördrif, som icke innehilla eller leda till någonting skadligt eller lastbart, samt att skapa och fostra en förmåga att njuta nöjn af en mera intellektuel och 2ndlig art. Författaren anmärker med anlednirg häraf, att den fransyske bonden och handtverkaren, ehuru fatItigare än den engelske, likväl, i allmänhet ta ladt, är mindre lätt fallen för att begå brott än iden sednare, af orsaker som stå i sammanhang härmed, och att denna fråga om sysslolöshet och oförmåga till hvad man kunde kalla sjelfsysselsättning står i långt närmare samband med brottet och det lastfulla lättsinne som oundvikligen leder dertill, än man i allmänhet tycks vilja varseblifva. Detta är en anmärkning som går och gäller öfverallt, och någonting mera borde i sannn? göras, än man hittills brytt sig om, för att uttorka denna källa till korruption och förderf. I förening med uppfostran, som alltid förblifver den säkraste och förnämsta medicinen emot sjukdomen. kunde äfven i detta hänseende många andra medel bidraga till detta ändamål. Författaren till den omnämnda berättelsen föreslår i detta hänseende att regeringen, mz2gistraterne och alla andra, som utifva inflytande loch auktoritet i landet, skola uppmuntra smaken för landtliga lekar, musik ech oskyldiga förströelser ibland de l3gre klassern2, såsom medel att draga dem ifrån frestelser af mera rå och smittande egenskap; cch detta är en punkt som torde-serdeles förtjena bebjertande äfven här i Sverge. Det lärer nemligen vara svårt att bestrida, att på många ställen härstädes på sednare tiden visat sig ett begär hos de äldre och husfädefna, att hindra och förtrycka det ganska naturliga begäret hos ungdom och tjenare att samlas cch roa sig på lediga stunIder å söndagsaftnarne 0. s. v. och den dogmaItiska och asketiska riktningen hos en del af presterskapet bar i detta fall gått i förburd med detzenskilda. maktbegäret; hvilket baft till påföljd, att man i vissa socknar till och med utsatt viten mot sådana samlingar till sönIdagsnöjen. Det är okunnighetens intolerans som sålunda från olika håll gått tillhopa för att lgöra ännu en inkräktning på friheten. t Ett sådsnt prohibitifsystem är imedlertid i hög grad oklokt och kan aldrig bära goda frukter. De gamla synas ofta alltför lätt böjde att glömma, att begäret efter, ja! man kunde säga I behofvet af fysiska nöjen förenade med rörelse, lär alltför verksamt hos ungdomen för att kunna Iqväfvas medelst tvång. Om det yttrar sig i len orätt riktning, så borde man derföre söka rlleda det på en rätt väg med att inrätta folkå Å f. nöjen. Vi mena icke just sådana som krogbalerna i hufvudstaden, men andra, af sådan egenskap, som man ännu i vissa lanskaper har flera Jifrån äldre tider. Vill man deremot af mörk I lintolerans eller egoism förvisa cch bannlysa Ideita i sig sjelf oskyldiga begär helt och hållet, äfven inom dess naturliga och tillåtliga sfer, och brännmärka det såsom något olofligt, så tager det snart sin tillflykt till andra utvägar :lech gömställen, och det är i synnerhet då som Ibränvinet icke underlåter att infinna sig såsom tröst i det första stadium. Vanan vid den Itankan, att nöjet i sig sjelf är något olofligt, len tanka hvilken bigotteriet och det s. k. läseriet försöker inplanta, gör då också att afIståndet emellan de förhemligade tidsfördrifven loch brotiet hastigt förminskas. Det borde vara öfverflödigt att inplanta såsom lära, att sådana drifter och begär bos men-Iniskan, som i sig sjelfva äro o-kyldig2, borde Irangeras på den goda sidan och tagas till hjelp för att befordra det helas vältrefnad ; men dumIheten, högfärden, pedanteriet och det slags maktbegär och brist på humanitet, som så lyckligt luttryckas i det bekanta ordspråket: hvar och len är herre öfver sin stackaren, bemöda sig Tofta att öfverändakzsta detta begrepp. Vi må-Iste imedlertid förse våra handtverkslärlingar och -Jannat arbetsfolk med mindre tvetydga samHingsställen än krogarna; äfven om kommunerna Iskulle derför vidkännas någon utgift. Sådana Jutgifter återbetala sig rikligen uti ökad själsIspänstighet, förnöjda sinnen och minskad nu.merär i brottmålstabellerna. p —— V U. 3 (fnsändt.) I Svat på anmärkningarne vid talet å krigsvej tenskapsakademiens högtidsdag. -— mo ns m.m KK AR OA RK RR AR ÄN RTR CR RR