Aftonbladet – 27 november 1847, sida 1

HERR ARNOLD. På kungliga teatern uppträdde i förrgår afton en ung violoacellist från Frankfurt am Mayn, hr Arnold. För violoncellister är dettarår hos oss en särdeles betänklig tid, och man känner icsen synnerlig böjelse för öfverseende, när fråsan är om ett instrument, som för ej längesegan under en Bohrers och Schuberths koustrika behandling så lifligt. hänförde den musikaliska verlden. Desto intressantare var det, att hos hr Arnold finna ej allenast mycket lyckliga anlag, utan ock en redan ej så ringa grad af utbildning. Till sin debut hade ban valt en af C. Schuberihs svårare kompositioner, nemligen variationerna öfver den holländska folksången, dem författaren sjelf utförde under sin härvaro sistliden sommar. Hr Arnolds spel röjer väl ännu ej någon bestämd karakteristisk individualitet, och icke heller denna genialiska förmåga, som genom tonernas lek alltid låter en poctisk tanke framskymta, men detta är konstnärns bögsta uppgift, och man kan billigtvis ej fordra dess lösning af en så ung artist. De mekaniska svårigheterna måste vara fullkomligt bes-grade, innan konstnärn kan behandla dem med denna iekande frihet, som döljer arbetet och sträfvindet, och om hr ÅA. ännu ej nått denna punkt, så har han dock tillryggalagt en rätt väsendtlig del af den mödosamma bana, som leder dit. Hr A. är i besittning af en ej obetydlig färdighet, som vittnar om ganska goda studier, och en hufvudförtjenst är hans ovanligt rena intonation, sam äfven icke i de svårare lägena, i oktaver, kromatiska terzsr och sexter m. m. sviker honom. Hans ton är vacker och uttrycksfull, ehuru ännu ej mäktig af alla nyanser, och det hela tyckes lofva en talang af en ganska betydende ordning. Den Schuberthska kompositionen eger väl ej egentligen något högre värde, men är i alla fall att räkna bland de bättre i sin genre. Man finner bufvudsakligen en mångsidig kännedom om violoncellens . effekter samt en god instrumentation, hvars verkan dock stundom försvagades genom blåsnstrunenternas mindre rena stämning. Hr Arnold hade det missödet att bli placcrad mellan Dottersonen, en temligen obetydlig enakts-pjes af fransk race, sarat Kärleksirycken, hvars platta och genom sin enformig-het dödande tråkiga musik numera tycks vara jullmogen för glömskan, ehuru den ändå icke torde vara Donizetti; simsta verk. Teater-saoogen företedde också anblicken af en bedröfvande gleshet; den fåtaliga publiken mottog medlertid hr Arnolds prestationer med lifliga vifallsyttripgar, och vi hoppas att snart åter få örnya bekantskapen med hans intressanta taang. -—-—U— oo co Wer on RR TER Re