Aftonbladet – 26 november 1847, sida 2

Arbetaren: Kom med mig, medborgare Linday; som sagdt är, jag är något fältskär, jag. Maurice: Nå, efter ni ändtligen så vill då... Dixmer: Gå in i min kammare, medborgare Armand, i min kammare. (Maurice ocharbetaren gå ut.) FJORTONDE SCENEN. DIXMER. GENEVIEVE. Dixmer: Genevitvel. — Genevieve: Hvad vill ni, min herre? Dixmer: Säg mig nu, då vi äro allena; hvad varj det för en fabel du diktade?... att du svälvat i lifsfara, och att den der unge mannen bistått dig?. Genevieve: Jag bedyrar, att det inte var någon fabel, utan verkliga sanningen. Dixmer: Hvarföre sade du mig inte det strax då? Genevieve: Ack, min herre, ni vet ju, att jag ingenting vågar säga er? Dixmer: Du hade då yppat ditt hemvist för honom? Genevieve: Nej! Dixmer: Du hade åtminstone sagt honom Iditt namn? Genevieve: Ja, milt namn, men inte ert. Dixmer: Ah, min fru, ni vet väl, att våra begge namn ha i fem hela år utgjort ett? tenevidve (med en suck): Ack ja. Dizxmer: Till din clycka, vill du säga... nå Isäg det då renat ut! l Genevieve: Jag ber, min herre, tvinga mig inte att säga hvad jag inte tänkt. Dixmer: Medgif likväl, att han kom hit för att söka dig. I I I