Aftonbladet – 26 november 1847, sida 2

Dixmer (med låtsad bonhommic): Nej, på min ära, medborgare, då vi, fast på ett besynnerligt sätt, gjort en så intressant bekantskap, skola vi inte så hastigt skiljas åt. Maurice: Jag anser, att det vore mindre grannlaga å min sida... och derföre så tillåter väl du, och äfven medborgarinnan ... (Bugar sig.) Genevieve: Min Gud! Ni är blodig. (Visar på Maurices bröst.) Se der! Dixmer: Blodig! o Maurice (till Dixmer): Ah, det är ingenting, det samma som intet... en af ditt folk, som var kanske litet hårdhändtare än han ville vara... Dixmer: Sårad!... Medborgare Maurice, du slipper inte härifrån förr än jag blifvit lugnad, i afseende på faran af din blessyr... Du förstår väl... Sårad här hos mig! En man, som jag har att tacka för min hustrus lif! (Till en arbetare.) Armand, du, som fuskar något litet i fältskärsyrket . .. Maurice: Åh, det är alldeles öfverflödigt ... Dixmer (till Genevitve): Sök äfven du att öfvertala honom ... Du har kanske större inflytande än jag på din räddare? Genevieve: Jag? ... Dixmer: Ja visst. (Sakta.) Jag säger dig, att han måste bli qvar. Inser du inte, att denne man kan vara oss till nytta? Genevieve: Medborgare, ag, liksom min man anhåller att du inte lemnar oss så hastigt... vi skulle bli alltför oroliga -..Maurice: Huru, medborgarinna, har du verk. ligen den godheten att intressera dig för mig! Dixmer: Ah, det är väl det minsta du kar hesära ?