Aftonbladet – 26 november 1847, sida 1

Genevieve (skyndar fram vid bullret): Store Gud! Hvad är på färde?... Säg! säg! (Dörren till rummet öppnas; häftigt.) Hvem är ni, min herre? hvad vill ni? Maurice (i det han inkommer): Min fru!... Dixmer: Maka dig åt sidan, Genevitve... maka dig, att jag må kunna döda honom! Maurice: Genevieve! Genevieve: Maurice! Dixmer (ul Genevicve): Nå, hör du då inte? Maurice: Genevidve, bland dessa mördare! Genevidve (GIl Maurice): Tyst! (Till Dixmer, i det hon närmar sig på tröskeln till paviljongsdörren): Ah, du får inte döda honom! Dixmer: Det är en spion!... Genevieve: Han en spion!... Han, Maurice? Chevaliern: Ni känner honom? Dixmer: Ni känner honom, min fru!... Ni nämnde hans namn... Ha! (Lägger åter an.) Chevaliern (hejdar honom): Dixmer! Dizmer: Hör ni inte, att hon känner honom, att han kom hit för hennes skull, att de hade stämt möte? : Genevieve: Min herre! Den ni vill mörda, har räddat mitt Hf! Digmer: Ert lif... när då? Genevieve: I går afton, då jag ensam gick hem ifrån förstaden du Roule... En patrull arresterade mig och ville föra mig i fängelse. Jag hade varit förlorad... Då kom herr Maurice och tog mig i försvar... Han skänkte mig friheten, lifvet... han, som nf nu vill mörda! Dizmer: Och hvarföre bekänner ni detta först i dag, min fru?