Aftonbladet – 26 november 1847, sida 1

Alla: Ja, hans död, hans död! Maurice: Min död!... Innan de mörda mig skall jag döda flera af dem! (Fattar spaden.) Civevaliern: Och Genevieve? ... Dixmer: Hon måste vara:i paviljongen. — Chevaliern: Se efter. (Dixmer går fram till paviljongen.) En arbetare (till chevaliern): Vill ni följa milt råd, så, efter han skall dö, är det bäst att skjula ned honom genom gallret. En annan: Nej, skottet kunde locka hit folk och förråda oss. Chevaliern (till Dixmer, som nu kommer tillbaka): Nå väl, Genevikyve?..:. Dixzmer: Hon anar ingenting... hon har ingenting hört... hon läser... En arbetare: Tycker inte ni, att vi böra skjuta honom, Dixmer? Dixmer: Nej, så vidl möjligt är, inga skott! Låt oss hellre begagna dolken. Kom då! Arbetaren: Huru skola vi då göra? (Går jemte de andra uppför trappan och sätter i nyckeln i låset.) Maurice: Här gifs intel annat medel! (Rusar ut genom den öppna dörren, kastar sig öfver skildtvakten och rycker ifrån honom karbinen.) Skildtvakten: Hjelp! hjelp! Han tar till flykten. Dixmer: För djefvulen! Jag sade ju det!... (Förföljer Maurice.) Maurice: Den förste, som närmar sig, är död! Försöker öppna fond-dörren, men kan det ej, derefter försöker han klifva öfver muren och faller ned; slutligen rusar han in genom en bakdörr i paviljongen midt emot.)