Aftonbladet – 24 november 1847, sida 3

verlden beskrifva den tacksamhet jag är er I skyldig . .. och ändå... Maurice: Andå? Genevieve: Ändå måste jag dölja denna tacksamhet; ty det ges vissa personer, hvilka kanske skulle tillvita mig den som ett brott... derföre ber jag, min herre, jag bönfaller, låt oss nu skiljas, ty jag är rädd, att man blir orolig för mig och beger sig åstad att söka mig. Maurice; Och hvad gör ni väl för mig, till belöning för denna sista, denna stora uppoffring? Genevieve (räcker honom sin hand): Farväl, min räddare! Farväl, Maurice! Maurice (kysser hennes hand): Tack, tack! Emottag mina uppriktiga önskningar för er sällhet ... nu förmår jag ingenting mera ,.: Lef väl; lef väl! Genevieve: Ni lofvar då att inte vända er om; att blunda, då jag går bort? Maurice: Jag skall hålla mitt löfte; men säg mig ert namn, jag ber, blott ert namn! (Han ser sig tillbaka.) i Genevieve (går baklänges åt fonden): Ah, ni ser er tillbaka... Maurice: Nej, nej, jag står orörlig... jag lyder ... men ert namn? År jag inte berättigad att få veta ert namn? Genevieve (i det hon försvinner vid gathörnet): Genevieve! Maurice (vänder sig om): Genevitvel... Hon är borta... Af den ljufva verkligheten finns nu blott minnet qvar, det tomma minnet... (Teatern förändras till ett rum hos Maurice.) (Forts. följer.) DÅ 7