Aftonbladet – 23 november 1847, sida 2

man äfven ej för sina talanger, utan för den utmärkelse de skänka. En ansedd man är lik ett torn, hvars höjd beräknas efter längden af dess skugga. Fi-ho-tis känsliga och djupt sårade själ förföll nu i dyster hopplöshet. Misstydd, smädad och belackad, och kännande att ingen älskade honom utom af fåfänga, att han stod ensam i verlden med sina fiender, blef han menniskohatare och tärdes af ett ständigt misstroende. Han misstänkte hvarje leende. Menniskornas ansigten förekommo honom som masker, — öfverallt anade han svek. Likväl hade han som ung varit öppen, glädtig och godtrogen. Var förändringen en olycka? Möjligt; men den var följden af alt ega ett ansedt namn! Vid denna tid började Fi-ho-ti äfven erfara verkningarne af sina ihärdiga studier. Hans helsa blef vacklande; hans nerver voro angripna; han var i denna förfärliga belägenhet då själen — denne hämdgirige arbetare — utöfvar sin vrede på den försvagade pådrifvaren kroppen. Han vandrade blott en skugga af sitt fordna jag. En dag stod han tankfull vid en af de strömmar, som genomskära Pekings trädgårdar, och skådande ned i vattnet gaf han luft åt sina bittra grubblerier. Ack! sade han halfhögt, hvarför var jag någonsin missnöjd med min lycka? Jag var ung, rik och glad, lifvet var mig en ständig festdag, och jag egde vänner och en älskarinna, som älskade mig för min egen skull. Ingen hatade, ingen afundades mig. Lik detta 1löf på vattnet dansade min själ lustigt öfver lifvets böljor. Men mod, mitt bjerta! Jag har åtminstone gjort något godt. Unga Psiching åtminstone måste älska mig. Jag har gjort hans lycka; jag har fört honom till anseende från att vara obemärkt; ty aldrig har det legat i min natur att vara afundsjuk på andraly : Psi-ching var en ung poet, som varit Fi-hotis sekreterare. Han hade upptäckt snille och en omättlig ärelystnad hos den unge mannen, hade ledt hans bemödanden, hade höjt honom till rikedom och anseende, hade satt honom i